Nöjesnytt Jönköping 1
stevie & willie!!! Country och AOR har genom tide
rna haft minst lika många beröringspunkter som country och dansband. Men när Steve Perry, mest känd som sångare i AOR-giganterna Journey slår sig samman med countrygiganten Willie Nelson blir resultatet inte en blandning av AOR och country, det blir bara ren och skär magi. Låten är en version av Journeys fina, men aningen smetiga powerballad Faithfully från 1983, men Steve och Willie lyckas förvandla den till ett nedtonat episkt americana-anthem. Nelson, 92 år ung, och Perry, 76 i år, visar med önskvärd tydlighet att gammal är äldst, att country och AOR kan samexistera och att musik ibland kan vara alldeles, alldeles essentiellt. neil diamond ftw Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. Fantastiska Weyes Blood har tidigare gjort covers på bland andra The Hollies och Bob Dylan, så därför känns det fullt logiskt att hon nu vänt sig till Neil Diamond. Hennes version av Shilo (en av mina favoritlåtar, för övrigt) spelas i avslutningsscenen av (den för övrigt utmärkta) tv-serien Good American Family är inte bara fulländad – den ger också anledning till att gräva vidare i Neil Diamonds makalösa låtskatt. Red Red Wine, Girl You’ll Be A Woman Soon och Sweet Caroline i all ära, men den Diamond som tog sitt avstamp i den gripande barndomsskildringen Shilo är inte bara en hitmakare, utan en singer/songwriter i klass med de allra bästa. Och Weyes Blood gör det bästa för att belysa det i sin version av Shilo. oh wonder Att jag undgått att upptäcka Oh Wonder tidigare är för mig en gåta. Den här brittiska man-och-hustru-duon släppte sitt första album 2015, efter att under 2014 släppt en låt i månaden, och har sedan dess släppt ytterligare fyra album. Samtliga är fyllda med den mest förtjusande elektroniska indiepop som tänkas kan. Anthony och Josephine Vander West sjunger till största delen unisont, utan några åthävor eller poser, på samma gång distanserat och innerligt. De skriver låtar som är lika delar brittisk indie, skandinavisk melankoli och amerikanskt harmonibygge. Det är smått fantastiskt och påminner mig mer än en gång om en annan, numera bortglömd, men fortfarande magisk brittisk duo, nämligen Eg & Alice. Mycket bättre än så blir det inte i min bok. drottningen av retro pop Att kalla Tabitha Meeks för Drottningen av Retro Pop, som vissa publikationer gjort, är kanske att ta i, därtill är hennes inverkan på listor och populärkultur alltjämt för liten. Men om man enbart skulle se till hennes musik – vilket man ju bör – är det inte långt från sanningen. Som en stilfull blandning av Norah Jones, Nancy Sinatra och allsköns annan 1960- och - 70-talspop i samma anda, tillhör hon helt klart högsta ligan. På Girl of the Hour, Fakin’ It, Little Moments och senaste singeln Jericho är inte bara produktion och musikantskap av yppersta kvalitet, det är även utmärkt låtsnickeri, med finurliga och otippat vassa texter. Fortsätter hon på samma väg kommer Tabitha Meeks snart vara ett namn på alla musikälskares läppar. symfoni för stjärnorna Precis som jag har fransmännen länge hyst svaghet för både stämningsskapande syntmusik och för skamlöst dramatisk melankoli. En som tagit fasta på detta, och på köpet skapat en av årets allra vackraste releaser, är 26-åriga fransyskan Zaho de Sagazan. Hon fick något av ett internationellt genombrott under avslutningsceremonin av förra årets OS i Paris, där hon framförde Edith Piafs gamla örhänge Sous Le Ciel de Paris. Men det är med debutalbumet Las Symphonie des declairs hon kommer att göra störst avtryck. Med mjuk elegans, underskön sång och ett drömskt ljudlandskap har hon skapat en symfoni som kommer att eka mellan stjärnorna under lång tid. newcastles egen springsteen Om man är konspiratoriskt lagd skulle man kunna tänka att jag väljer att ta med Sam Fender här bara för att han är från Newcastle. Eller för att han faktiskt sponsrar mitt älskade NUFC med sitt namn och titeln på senaste albumet People Watching på lagtröjorna. Men. Sam Fender är objektivt (nåja) skitbra, och People Watching är hans bästa album hittills. Med sina knivskarpa, närmast voyeur-liknande observationer om brittiskt samhälle och brittisk mentalitet i allmänhet, och allmän mänsklighet i synnerhet, framstår han mer och mer som en Springsteen för 20-talet. En väldigt ung och väldigt brittisk Springsteen, men ändå. The Geordie Springsteen, måhända? 44 | nöjesnytt