Nollnitton 1
Kört För Hemkört Varför dricker ingen hembränt lä
ngre? Spoilervarning – det finns billigare alternativ. Text: Pelle Tamleht Jag minns det så väl i första ring på gymnasiet när vår kemilärare undrade om vi hade några frågor eller förväntningar inför den kommande terminen. Halva klassen räckte upp handen och vi visste alla vad vi skulle fråga. Den glasögonprydde läraren pekade på mig, som satt längst fram som vanligt, och jag ställde frågan. – Hur skiljer man metanol från etanol? Hans ansiktsuttryck antog precis den min som man hade kunnat vänta sig av en person som fått samma fråga riktad till sig cirka 100 gånger de senaste åren. Vi befann oss nämligen på Hedbergska skolan, numera Sundsvalls gymnasium, i slutet av nittiotalet. Hela min uppväxt hade dittills kantats av dunkar. Pirre i karateklubben brände hemma, det gjorde även vår granne Pinnen och fick man inte tag på det via någon trevligare kran kunde man alltid vända sig till ortens bråkstake Svarre – med risk att få en snyting i sam12 band med leverans. Att få tag på en liter hembränt var lättare än att bli smittad av en könssjukdom, även om dessa två troligtvis hade en viss korrelation. En liter hembränt kostade då i runda slängar runt en hundring, att jämföra med samma mängd brännvin på Systembolaget som låg på mer än det dubbla. Att du dessutom var tvungen att ha fyllt 20 för att inhandla densamma spelade såklart en stor roll det med. Våra föräldrar svarade med att sprida den populära propagandan att hembränt gör dig blind, även om detta skulle innebära att någon illvillig person hade blandat ut det hemkörda brännvinet med just metanol. För att ta ytterligare ett par stora kliv tillbaka i tiden är hembränning allt annat än ett nytt inslag i den svenska folksjälen. Det har till och med varit tillåtet att tillverka sprit i hemmet för eget bruk, så kallad husbehovsbränning. Sådan sprittillverkning har emellertid varit förbjudet i Sverige sedan 1855. Redan i mitten på 1400-talet introducerades aqua vitae (livets vatten) i Sverige för att användas vid tillverkning av krut. Folk upptäckte emellertid relativt kvickt att vätskan inte bara var drickbar, utan också att den gav ett behagligt rus. Populariteten växte emellertid så pass snabbt att Sten Sture kände sig nödgad att begränsa den och fram till 1600-talet var det bara bryggarskrået som tilläts tillverka brännvin för försäljning. Detta ledde givetvis till att hembränningen ökade över hela landet. Det statliga monopolet på sprittillverkning infördes i slutet av 1700-talet och i samband med detta förbjöds även all import av alkohol. Efter en kort period av lönsamhet blev statens tillverkning emellertid en förlustaffär och hembränningen för privat bruk släpptes återigen fri. Supandet ökade därmed stadigt och knappt 100 år senare var det återigen dags för ett förbud. Detta i samband med att det första System