Nollnitton 1
Bättre än någonsin tror jag. Han säger att han är
ren från droger, men han verkar inte ren från ost. Det var någon tidningsrubrik om att han ”riskerar” diabetes. Det är trösterikt att man kan leva sådär och bara riskera diabetes. Hur som helst, har du några idéer om hur jag kan göra intryck på honom? – Fredrik och jag hade någon tv-idé som bara gick ut på att vi skulle bli vänner med olika kändisar. En grej jag vet att han gjorde när han var tidningsjournalist var att ta reda på något riktigt obskyrt om personen och sedan bara nämna det i förbifarten. Du borde droppa någon poet som bara han känner till. Du ska nog inte vara rädd för att ljuga för att göra dig själv intressant. Nu ringer Fredrik förresten… Ge mig telefonen. – Okej. Tja Fredrik. Filip säger att du blivit för bekväm för att åka ut på vägarna. Håller du med om det? – Jag håller med om att han tror att det är så. Jag är mycket kräsnare mot idéer än vad han är. Varenda program vi någonsin gjort har han vid något tillfälle de tre senaste åren slängt fram att vi borde göra igen. Men jag vet ju att skulle tycka det vore kul att göra 100 höjdare en gång till i sju minuter. Ska vi ut på vägarna måste vi ha en idé först. Man kan inte ta vägarna först och idén sen. Han tror också att det är jättelätt att göra ett reseprogram med hans logistik i Los Angeles. Bekväm, my ass. Blir Den sista resan er sista resa? – Jag har ibland tänkt att metabetydelsen av titeln är att det är den sista resegrejen vi gör. Jag ska slänga fram det någon gång när premiären närmar sig så att han får riktig jävla ångest. ”Vet du vad Filip? Det är slut. Jag klarar mig.” Han ska inte ta mig för givet. Han säger att du aldrig har frågat hur han mår. – Det stämmer ju inte heller. Han vill tro att jag aldrig har frågat honom hur han mår för att det passar in i någon slags aspig diagnos han tycker det är kul att sätta på mig. Han har en enorm förmåga att forma världen så den passar honom. Du ska få prata med honom strax… – Du får prata hur länge du vill. Tack. Skulle du ha lust att käka lunch på Riche i morgon? Jag vill diskutera en sak. – Sure thing. Jag ger tillbaka Filips telefon och tar de första klunkarna av kvällens åttonde öl. När han lagt på säger han att han brukar fantisera om att vara så rik att han kan dela ut stipendium till människor som gör helt meningslösa saker. Jag glömmer snart bort att jag har en intervju att göra. När det blivit dags att bryta upp är vi så insyltade i ett samtal att jag även håller på att glömma att betala. Bartendern ropar efter oss. Undertecknad återvänder skamset till bardisken och förklarar att det givetvis inte var meningen att smita från notan. – Det var inte pengarna jag brydde mig om. Jag ville att du skulle säga hejdå till mig, säger hon. – Hur har du ens tänkt att jag ska få läsarna att tro på att du verkligen sa sådär? – Va? – Nevermind. Vi säger hejdå på Stureplan. Filip ska med 03.30-kärran till Los Angeles och jag ska hem och läsa en biografi om Anders Zorn som Fredrik nämnt i podden. Nästa dag ses vi som planerat på Riche. Det var lite komiskt i går när jag träffade Filip. Jag inledde med att säga att det här blir slutet på en vit månad. Han sa att det är du som håller på med vita månader. Han utgick från att jag pratade om honom när jag pratade om mig själv. – Alltså, jag är den förste som tycker det är roligt att prata skit om Filip. Men här måste jag faktiskt försvara honom. Vi pratade ganska mycket om att jag har en vit månad precis innan ni sågs. Det går nog inte att utläsa så mycket mer ur det där än att det var ett adhd-relaterat missförstånd. På tal om vita månader läste jag den där Anders Zorn-biografin som kom förra året. Den börjar med att Olof Lagercrantz besöker Zorn-gården efter Zorns död och blir serverad en stor silverpokal med brännvin till frukost av Zorns änka och konstaterar att hon måste fått uppfattningen att det är så en karl börjar sin dag av att leva med Zorn. – Jag läste också den. Jag tror att författaren hade anorexi förut. Han missar inte ett tillfälle att berätta att Anders Zorn var tjock. Det är intressant. Ofta säger detaljerna en skribent väljer att fokusera på mer än själva berättelsen. Är det en slump att ni gjort två filmer om Filips barndom men ingen film om din? – Ganska tidigt efter att vi började jobba ihop skrev vi en bok om våra barndomar som hette Två nötcreme och en moviebox. Han hade så otroligt färgstarka historier. Jag kände mig underlägsen hela tiden. Tills jag började förstå vidden av hans mytomani. Han vill så gärna att hans barndom ska ha innehållit spännande grejer, så då får den helt enkelt bara ha gjort det. Ska man vara lite hård så finns det ju fler personer som har en pappa som tycker om att åka till Frankrike. – Absolut. Men alla kanske inte har en pappa som älskar när fransmän bråkar i trafiken lika mycket. Det #2 2024 21