Utmärkt Örebro 1
INGER LUNDIN COACHAR POTENTIELLA FÖRFATTARE TILL
ATT NÅ SIN DRÖM Att skriva en bok är många svenskars dröm. Men att vilja är långt ifrån att göra, för det kräver ett stort mått av beslutsamhet, tar mycket tid och när man tror att man är klar då har man kommit halvvägs. Inger Lundin har jobbat med skrivande, redigerade och coachning för drömmande potentiella författare i nästan hela sin yrkeskarriär. text Pelle Blohm bild Ateljé Änggatan I nger är från Mora, uppväxt strax intill Vasaloppsspåren men utan skidkarriär. Till Örebro kom hon första gången redan som 19-20-åring efter ett år som utbytesstudent i USA och det handlade redan från början om skrivande och journalistik. – Jag fick jobb som någon sorts redaktionsassistent på en frikyrklig tidning och det var väldigt spännande. Nästa direkt fick jag börja skriva och intervjua folk. Jag fick även redigera sidor på det sätt som man gjorde på den tiden. Man ritade upp sidorna och var med på tryckeriet när sidorna gjordes. Den tidning hon då skrev för var ett litet sammanhang medan drömmen var bra mycket större, att bli en ”riktig journalist” vilket enligt henne betydde att jobba för de stora tidningarna. – Jag ville jobba på en dagstidning och skriva featureartiklar, även nyheter förstås men gärna en stor bredd på ämnena. Så jag sökte till journalisthögskolan i Göteborg och kom in. Inger flyttade ner till västkustens huvudstad och bodde där i två år under utbildningen, men gjorde sin praktik på Expressens redaktion i Jönköping. Det blev en stor skillnad mot det hon gjort tidigare. – Det var där jag lärde mig att skriva ingresser, jag lärde mig vilken vinkel man skulle ha på artikeln, många gånger väldigt hårdragna. Vad är grejen, varför ska jag skriva det här. Under den här tiden i Göteborg och Jönköping träffade Inger sin man som är från Göteborg. Hon gick även vidare till nästa arbetsplats där en insikt kom till henne. – Jag jobbade ett tag på GT men det var hård konkurrens och svårt att få fast jobb så jag hamnade på en personaltidning på Hässle, ett läkemedelsföretag i Mölndal. Det var någonting annorlunda mot vad Inger hade upplevt så långt i sin journalistkarriär. – Det var en chock att komma dit från en kvällstidning. Chefen skulle kolla och godkänna allt, för att inte affärshemligheter skulle komma ut. Det var en starkt hierarkisk organisation och jag var ganska olycklig där. Ingers man hade utbildat sig till läkare i Göteborg och stod precis som Inger i valet och kvalet kring vad nästa steg var. Han behövde göra AT-tjänst någonstans och samtidigt dök det upp en annons i tidningen Journalisten om att Radio Dalarna sökte en reporter för ett långtidsvikariat på redaktionen i Mora. – Då kändes det lite som att det var förutbestämt att detta skulle jag ha fast jag inte alls varit intresserad av radio tidigare. Men jag fick jobbet och var där i nästan tre år. Medan min man jobbade på lasarettet i Mora. Därefter bildades det familj med två barn och där någonstans riktades blicken återigen mot Örebro eftersom hennes man behövde jobba på ett större sjukhus. – Tanken var att vi skulle bo här i ett år, men vi är fortfarande kvar. Det har var 1992-1993 någonstans. Då frilansade jag lite grann, hade olika tidningsjobb. Men så fick jag ett vikariat som jag trodde skulle bli väldigt kort, på bokförlaget Libris som vikarierande redaktör. – Vid den tidpunkten var jag trött på snabba puckar och hade lite svårt att hitta min plats. Det var mycket ”samma, samma” när det kom till skrivande. Att ge sig in i förlagsvärlden ifrån radions snabba puls var ett stort hopp, men även förstås ifrån tidningsvärldens tempo och spetsiga artiklar. – Digitaliseringen hade inte alls kommit igång så allting tog jättelång tid. Och det var svårt att förstå att man behövde ha bråttom på rätt sätt när det man höll på med var planerat för utgivning om ett år. Jag gick ifrån radions ”fem minuter är gott om tid” till ett helt annat sätt att tänka. – Dessutom fanns det en väldigt stor respekt för författarna som jag inte var van vid. Jag var van vid mycket större självständighet. Och nu handlade det om böcker? – Det var böcker – allt ifrån diktsamlingar, översättningar, ja allt möjligt. Jag trodde nog inte att jag skulle bli kvar så länge där heller, utan gå tillbaka till journalistiken Men efter ett år blev jag erbjuden ett fast jobb och då tog jag det. För samtidigt hade jag insett att det gick att påverka mycket mer än vad jag hade 23 gjort hittills. Även om jag inte tänkte så då så handlade det nog om att ta för sig. Har du något minne då du insåg att det gick att påverka mer? – En av de första större sakerna som jag fick göra var när en som jobbade på kundtjänst tipsade om en kvinna som heter Lena-Maria som är född utan armar men med en fantastisk sångröst och en vilja av stål. SVT hade gjort en dokumentär om henne och nu kom förslaget att vi skulle göra en bok om hennes liv och både sportsliga och musikaliska framgångar. – Redaktionen gav klartecken och ville att jag skulle ta kontakt med henne och hjälpa till att skriva boken, vilket jag också gjorde. Det blev en liten bok, inte jättestor men den sålde bra, speciellt utomlands. Efter några år hade vi sålt den till cirka 13-14 länder. Det var nog då jag insåg att det gick att göra någonting bra av idéer. Då blev det inte samma, samma längre som du hade känt tidigare? – Nej, nu blev det ett väldigt roligt jobb istället. Mycket roligare än tidigare. Jag jobbade mycket med livsberättelser, både översättningar som vi köpt in från andra förlag och berättelser som vi jobbade med från idé till färdig bok. Jag fick även jobba med romaner, barnböcker samt böcker om tro, hur ska man förstå Bibeln och reflektionsböcker av olika slag. Även relationsböcker av typen ”min fru förstår mig inte” även om det oftast är kvinnor som köper dem, haha. Inger blev fast redaktör och fick mer ansvar, plötsligt stod det förläggare på visitkortet. Hon fick därefter ansvar över utgivningslinjen och då stod det även biträdande förlagschef på visitkortet. 21 år blev det totalt hos Libris, de sista sex åren som förlagschef och vd. Alltså pengar, personal och utgivning. En lång resa i ett företag där Inger hade tänkt att stanna i enbart ett år. – Det hade nog kunnat bli en kortare utflykt till Libris precis som till radion eller kvällstidningarna men när jag fick möjlighet att pröva saker och utvecklas så… att folk ger än förtroende det gör saker med människor.