Svensk Jakt Chefredaktören
Svensk Jakt Knip- och säljakt
Svensk Jakt Ögonblicket
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Opinion
Svensk Jakt Riksnytt
Svensk Jakt Det viktiga EU-valet
Svensk Jakt Vårbockjakt
Svensk Jakt I backspegeln
Svensk Jakt Test av hundpejl
Svensk Jakt Jaktmuseum
Svensk Jakt Jägartips
Svensk Jakt Kraniumtroféer
Svensk Jakt Träna fågelhunden
Svensk Jakt Viltvård
Svensk Jakt Hälgekrysset
Svensk Jakt Utrustning
Svensk Jakt Hälgeserien
Svensk Jakt Hört, sett & läst
Svensk Jakt Vapen & skytte
Svensk Jakt Vapenutrustning
Svensk Jakt Frågor och svar om vapen
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Jaktbart vilt
Svensk Jakt Vild vardagsmat
Svensk Jakt Redaktionen
Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten
Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland
Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg
Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro
Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland
Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland
Svensk Jakt Regionalt Sydost
Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne
Svensk Jakt Bernts betraktelser Bernts betraktelse
r ”Man kan väl inte kriminalisera glömska” Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlandsredaktör. M in lokala morgontidning hade i början av februari i år gjort stor sak av att en polis glömt sitt tjänstevapen på en toalett på bensinstationen i Lövånger. Denna pärla är en mindre ort, belägen mellan Umeå och Skellefteå och här finns förstås inte längre någon polis stationerad. Vapnet ifråga tillhörde en polis på genomresa längs den mest eftersatta delen av E4 i hela Sverige. Från Polisens sida skyllde man på den mänskliga faktorn och den är ju förvisso en realitet för oss alla. Dock brukar den inte duga som förklaring, när polisen själv funnit att en jägare eller sportskytt gjort sig skyldig till något formalitetsfel ifråga om vapenhantering eller förvaring. Då ska alltid lagen ha sin gång. Så fungerar Rättssverige. Incidenten med den kvarlämnade pistolen för tankar na till en händelse under jakt i fjällen för en del år sedan. Vi var ett gäng glada gossar som packat matsäck och utrustning för ett jaga ripa under en vecka. Vi bodde bra i en liten koja nere i björkskogen, men hade en dryg timmes gångväg upp till tjänlig ripterräng. Allteftersom dagarna gick började också fjällbestigningarna sätta sig i fötter, lår och vader och för varje morgon bantades därför den packning som var och en medförde. Sista jaktdagen startade ovanligt trögt och första frukost intogs med nästan ceremoniell långsamhet. Men upp på fjället skulle vi förstås och snart var vi på väg. Men var fanns riporna? Sedan alla hundar fått gå varsina två släpp, utan att vi lyckats hitta en enda fågel, fann vi det klokt att ta rast. Vi hittade en bäck i gott lä, tände en liten kaffeeld och mådde så gott som man bara kan göra när man är på fjället och vädret är fint. Kanske skulle vi söka riporna högre upp. Men när det blev dags att åter axla ryggsäckarna och vi kommit på fötter skrek en i gänget rätt ut: – Var fan har jag lagt min bössa?! Den var spårlöst borta. Vi finkammade vår lägerplats men utan resultat och kom så småningom fram till att bössan naturligtvis blivit kvarlämnad vid någon tidigare paus under vägen upp. Kanske när vi bytt hundar eller bara vilat oss lite. Vi började reka oss tillbaka efter bästa förmåga och ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT Nr 5 | 2024 SVENSK JAKT 97 ”Sista jaktdagen startade ovanligt trögt och första frukost intogs med nästan ceremoniell långsamhet.” gick i bredd med många meters lucka för att öka chanserna. Även i enformig fjällterräng finns det alltid någon sten eller terrängformation som man känner igen och vi kunde hjälpligt spåra oss bakåt, fast fullt säkra kunde vi ju inte vara. Och om förlusten av bössan berodde på att till exempel en rem bygel gått sönder kunde den ju ligga nästan var som helst. Resten av dagen gick åt till att söka efter den försvunna bössan. Och hur vi skulle förfara om vi inte lyckades återfinna den? Skulle vi kontakta Polisen direkt eller bara hålla käften och hoppas att bössan på något sätt kom tillrätta ändå? Och vilka efterräkningar stod att vänta? Kanske skulle till och med vår gode jaktkamrats lämplighet att inneha vapen ifrågasättas, och befintliga licenser måhända dras in. Böter var inte heller uteslutet. ”Man kan väl för helvete inte kriminalisera glömska”, röt vår för tillfället vapenlöse vän från höger flygel medan vi finkammade terrängen. Till slut återstod inget annat än att ge upp. Med tungt sinne anträdde vi hemfärden. Kanske skulle vi bli tvungna att stanna en dag extra bara för att leta vidare. Omsider nådde vi den hägrande kojan och kunde slänga av oss våra ryggsäckar, tända eld i spisen och börja utfodra hundarna. När jag öppnade dörren till vårt sovgemak föll emellertid blicken genast på ett omisskännligt föremål som stod lutat mot väggen vid gaveln av sovbritsen. Där stod bössan! Vår jaktkompis hade aldrig haft den med sig upp på fjället.
Svensk Jakt Nästa nummer