Svensk Jakt Chefredaktören Chefredaktören har orde
t ”Vi ska ha varg – men inte här” D en 6 november 1980 publicerade den amerikanska tidskriften Christian Science Monitor en artikel med rubriken Hazardous waste. Där beskrev journalisten Emilie Travel Livezey bakgrunden till de då förestående lagändringar som tillkommit för att förbättra hanteringen av miljöfarligt avfall. Särskilt gällde det den inom kemikalieindustrin utbredda vanan att gräva ner sådant avfall, ofta på företagens egna industritomter. Ibland med förfärliga effekter, som när dumpade kemikalier nådde närliggande vattendrag (ett svenskt sådant exempel från samma tid stavas BT Kemi-skandalen i Teckomatorp). Mot denna bakgrund beskrev Livezey i artikeln framväxten av ett folkligt motstånd mot sådana dumpningsplatser för kemiskt avfall. I artikeln myntades begreppet Nimby (”not in my backyard”) som samlingsnamn för de som kämpat mot denna hantering. Termen har sedan dess visat sig vara tillämpbar på en lång rad olika områden. Ofta har det handlat om lokalt motstånd mot olika former av byggprojekt: flygplatser, bostadsområden, fängelser eller vindkraftverk. Det kan också handla om etablering av verksamhet som uppfattas öka otrygghet, exempelvis institutioner för behandling av missbruk eller flyktingförläggningar. På ett generellt plan handlar det således om företeelser som i demokratisk ordning beslutats ska finnas för ”det gemensamma bästa”, men som för några – de närmast berörda – innebär en upplevd eller reell försämring av livsvillkoren. En försämring som dessa berörda alltså motsätter sig: ”Ja till X – men inte här.” Det saknas sannerligen inte Nimby-referenser i svensk vargkontext, men årets stora projekt i den svenska vargbyråkratin utgör ett nytt, glimrande exempel på fenomenet: omfördelningen av miniminivåer mellan det ”Det saknas inte Nimby-referenser i svensk vargkontext ...” mellersta och det södra rovdjursförvaltningsområdet (läs mer på sidan 25 i den här tidningen). Huruvida vargen bidrar till detta ”gemensamma bästa” finns det vitt skilda uppfattningar om, men med riksdagsbeslutet 2013 i grunden (och diverse utredande av Naturvårdsverket) är referensvärdet för varg satt till 300 djur. Så länge inget annat beslutas är det golvet för vargstammen i Sverige. Miniminivån för varg i det mellersta rovdjursförvaltningsområdet (Dalarna, Gävleborg, Värmland, Örebro län, Västmanland, Uppsala och Stockholms län samt Västra Götaland) som hittills burit huvuddelen av stammen, är i dagsläget 285 vargar. I riksdagsbeslutet 2013 slogs fast att koncentrationen av varg skulle minska i mellersta delarna, och spridas till södra Sverige. Omfördelningen skulle ha varit klar i början av mars, men förhandlingarna mellan förvaltningsområdena – som utgörs av länsstyrelserna med respektive landshövding i spetsen – hade då brutit samman. Mellersta området vill minska sin andel från 285 till 215 vargar, medan södra området maximalt kan sträcka sig till att ha 60 djur. I skrivande stund handlar det alltså om 25 vargar som saknas för att nå upp till det nationella referensvärdet om 300 djur. 25 vargar som ingen länsstyrelse vill ha. Historien illustrerar den grundläggande problematiken i svensk vargförvaltning: Det har beslutats om att ett visst antal vargar ska finnas i landet, men intresset för att bära den börda dessa vargar faktiskt innebär är begränsat. Det staten via sina myndigheter – länsstyrelserna – nu klart och tydligt kommunicerar är således: ”Visst ska vi ha varg – men inte just här.” När det väl kommer till kritan vill alltså inte ens svenska staten ha varg. Där har vi vargfrågan i ett nötskal. TRÄFF! Bekämpningen av afrikansk svinpest fortsätter med positiva resultat (sidan 27). Låt oss hoppas att det fortsätter så. BOM! Den som hoppats på rimliga uppdaterade riktlinjer för skyddsjakt på varg gjorde det uppenbarligen förgäves (läs mer på sidan 30). MISSA INTE I detta nummer bjuder vi på avskjutningsstatistik från jaktåret 2022–2023 (sidorna 32–36) samt viltvård i form av jakt på kråkfågel (sidorna 38–40 samt 66–67) och inspirerande våtmarksarbete (sidorna 58–61). På vapensidan testar vi mängdträningsvapen för att vässa skyttet: luftgevär (sidorna 44–47) samt fördjupar oss i de så kallade AR-vapnen som Naturvårdsverket numera godkänner för jaktändamål (sidorna 74–78). Martin Källberg Chefredaktör martin.kallberg@svenskjakt.se Nr 4 | 2024 SVENSK JAKT 7
Svensk Jakt Nattens hjältar
Svensk Jakt Ögonblicket
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Opinion
Svensk Jakt Riksnytt
Svensk Jakt Avskjutning 2022-23
Svensk Jakt Kråkjakt
Svensk Jakt I backspegeln
Svensk Jakt Test av fem luftgevär
Svensk Jakt Björnens år
Svensk Jakt Björnhundsträning
Svensk Jakt Rävjakt
Svensk Jakt Ett sydligt paradis
Svensk Jakt Eddys unika vakkoja
Svensk Jakt Rädda fågellivet
Svensk Jakt Hälgekrysset
Svensk Jakt Hälgeserien
Svensk Jakt Hört, sett & läst
Svensk Jakt Vapen & skytte
Svensk Jakt Vapenutrustning
Svensk Jakt Frågor och svar om vapen
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Jaktbart vilt och solen
Svensk Jakt Variera viltköttet
Svensk Jakt Redaktionen
Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten
Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland
Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg
Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro
Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland
Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland
Svensk Jakt Regionalt Sydost
Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne
Svensk Jakt Bernts betraktelser
Svensk Jakt Nästa nummer