De unika Hälsingegårdarna 1
Försörjningen Gunvor Gustafson STÖRRE DELEN AV BE
FOLKNINGEN under 1700- och 1800-talet levde av jordbruk och dess bisysslor. Gårdsägare, pigor, drängar, husmän, säsongsarbetare – listan kan göras lång på alla som var knutna till jorden på något sätt. Bönderna var visserligen självägande och adel saknades, men det betyder inte att det var ett jämställt samhälle. Här fanns olika sociala ställningar, maktstrukturer och beroendeförhållanden, i samhället och inom hushållet. Jordbruket byggde på boskapsskötsel med en eller ett par häsVattendriven ramsåg vid Klovbäcken, Brännås i Bjuråker. tar, 5–6 kor, 6–8 får och getter. Mjölkprodukterna var viktiga, i inlandssocknarna viktigare än sädesodlingen. Smör kunde säljas och ge reda pengar till hushållet. Ost kunde sparas till vintern då kor och getter slutat mjölka. Djuren gav också kött, skinn och hudar. Vid byarnas vatten fanns samägda linsänkesplatser där linet rötades. Vid en arkeologisk utgrävning i Trogsta, Forsa, fann man linfrö inne i huset från cirka 200 e. Kr. Nedanför, i kanten av dagens Stormyran, råkade man vid provtagning rakt på rötat lin från ett linsänke! Linodlingen har gamla traditioner i Hälsingland. 4 H I LD I NG MI CKELSSON , HÄLS I NGLANDS MUSEUM GUNVOR GUSTAFSON , HÄLS I NGLANDS MUSEUM