De unika Hälsingegårdarna 1
Vid mitten av 1700-talet genomgick jordbruket sto
ra förändringar. Nyodling, bättre grödor och redskap gjorde odlingen effektivare. När de många krigen upphörde, ökade befolkningen och produktionen växte. Mellan 1750 och 1850 fördubblades befolkningen i länet och det var andelen nybyggare, kolare och backstusittare som ökade mest. Självhushållningen övergick så småningom till penninghushållning, där allt fler varor och tjänster köptes in. Genom alla bisysslor inom hälsingejordbruket kunde även folk utan egen jordbruksmark försörja sig och bilda familj. Deras arbete skapade ett överskott som såldes till marknaden och gav reda pengar. Man förädlade lin till avsalu, kolade till bruken och framställde tjära. I inlandssocknarna fanns många bondeägda vattendrivna sågar för nära och fjärran behov. Trävaror, hantverk, skogsfågel och salt fisk forslades iväg. Man gav sig ut på långväga resor till marknader, till Älvkarleby och ända till Norge för att sälja linneväv och handla med hästar. Det hälsingska smöret ansågs särskilt fint och såldes till närliggande städer och bruk. Smör och ost var produkter från fäbodarna, kvinnornas särskilda arbetsområde, vilket gav kvinnan en stark ställning i hushållet. De lätta jordarna och de långa ljusa nätterna gav ett fint lin. Det var berömt långt utanför landskapets gränser och ända in i kungahuset som den finaste damast från Flors linnemanufaktur. Slåtterlag i Skärnäs, Iggesund. 7 GUNVOR GUSTAFSON , HÄLS I NGLANDS MUSEUM HÄLS I NGLANDS MUSEUM