Advokaten 1
Gästkrönika GÄSTKRÖNIKÖR NICKLAS LUNDBLAD Rätten
sedd genom tekniken tillgängliggör världen som resurs, menade den tyske filosofen Martin Heidegger. En yxa förvandlar skogen till ved, och på samma sätt förvandlar informationstekniken världen till data. Digitalisering av kunskap möjliggör nya perspektiv. Ett exempel är framväxten av det forskningsfält som kallas digital humaniora: vi har i vår kultur nu digitaliserat en så stor mängd böcker att vi kan undersöka hur ordfrekvenser varierar över århundraden i vår västerländska corpus av texter med enkla sökningar och börjar dra slutsatser om hur olika idéer har fötts, spritts och försvunnit. Litteraturen blir tillgänglig som en ny sorts föremål för vår vetenskapliga nyfikenhet genom att den digitaliseras. Detsamma gäller förstås rätten. Framväxten av vad som på engelska kallas ”computational legal studies” är en viktig utveckling som inte bara gör det möjligt för oss att se rätten ur en ny vinkel, utan också öppnar för nya rättsfilosofiska frågor. Låt oss ta några enkla exempel. Genom att studera hur olika delar av lagstiftningen hänvisar till varandra, och hur nästlade olika referenser är, kan vi börja mäta komplexitet i lagstiftningen. Studier i USA ger vid handen att det går att räkna på om en föreslagen reform kommer att öka komplexiteten eller ej, och därmed tvingas vi ställa den intressanta frågan om hur komplex lagstiftningen bör vara. Det är ingen enkel fråga, eftersom komplexitet och förutsägbarhet inte är enkelt förbundna med varandra. Å ena sidan behövs en viss komplexitet – exakthet och precision – för att skala ett förutsägbart system. Å andra sidan blir ett system som har för många samverkande delar snabbt oöverskådligt. Så hur bör vi tänka kring lagen och komplexiteten? När vi nu tvingar oss att mäta komplexiteten – och därför precisera innebörden av begreppet – blir det en intressant forskningsfråga. Ska vi förstå komplexi26 teten som sannolikheten att en regel och ett regelverk kan förstås av den reglerade? Ett annat exempel är simuleringen och förutsägelse av domstolars beslut. Projektet Fantasy SCOTUS i USA studerar den amerikanska högsta domstolens fall och försöker förutse hur de olika domarna kommer att rösta. Dels litar man till en algoritm som tränats på domarnas historiska beslut och som använder modernt maskinlärande för att komma fram till en förutsägelse, och dels låter man olika grupper av intresserade personer gissa och sammanställer deras gissningar till en konkurrerande förutsägelse. Resultatet blir bland annat ett spännande spel som spelas mellan olika universitet och grupper av jurister, men vi får också en uppsättning nya frågor om rätten. Med hjälp av projektet har man nu exempelvis kunnat fastställa hur förutsägbara olika domare är. Vissa domare är extremt förutsägbara och andra närmar sig slantsingling. Frågan som infinner sig är hur förutsägbar en domare bör vara? Hur förutsägbar bör en domstol i sin helhet vara? Som tankeexperiment är extremerna användbara: en domstol som är helt förutsägbar ser vid en första anblick ganska attraktiv ut – förutsägbarhet är ju ett kärnvärde i rätten. En närmare granskning av den idén ger dock vid handen att en domstol som helt kunde förutsägas skulle dämpa villigheten att processa och därmed villigheten att utmana domstolens arbete – och därmed skulle rättstillämpningen förlora i värde i rättssystemet, och ersättas av en simulering som kanske inte alltid förmår reflektera ett föränderligt rättsläge. Å andra sidan vore en slumpens domstol alldeles uppenbart inte särskilt attraktiv. Slumpens roll i rätten är dock ganska ytligt studerad. Det har i den rättsfilosofiska litteraturen argumenterats för att i komplexa fall där bevisningen är mycket svårbedömd – som vårdnadsfall – kan det vara rationellt att besluta att målet ska avgöras genom slantsingling, eftersom det forAdvokaten Nr 4 • 2016