Nolltretton 1
Shania Twain Queen of me Sam Smith Gloria Det har
gått sex år sedan Shania Twain släppte sin förra platta “Now”. Ja, det är en lång tid men med tanke på att hon dessförinnan låg lågt under 15 år så har den numera 57-åriga kanadensiska sångerskan verkligen fått upp ångan. Fast fortfarande lever hon mest på de hits och det renommé hon byggde upp under 90-talet och de första åren av 00-talet, då hon hade enorma framgångar med låtar som "That don´t impress me much" och "Man! I feel like a woman". Comebackskivan “Now” var en identitetslös och tråkig historia och “Queen of me” är inte heller någon höjdarplatta. De tidiga årens countryvibbar är numera helt borta och musiken kan bäst beskrivas som mitt-i-vägen-radiopop. Det är låtar som är rätt trevliga och småmysiga att lyssna på men som inte sätter några djupare spår. Jag har svårt att höra några spår som skulle kunna bli hits, utan det mesta fladdrar bara förbi som ett rö för vinden. Textmässigt är det på nivån lättviktig tonårslyrik. Borde inte en mogen kvinna som Shania Twain ha hur mycket intressant som helst att berätta om ur livet? Men det kanske kommer på nästa skiva om sex år… eller femton. (TP) Soulpopens okrönte smörsångare Sam Smith levererar här en ny platta. Ett album som skiljer sig lite mot flera av tidigare utgåvor. Vi får inte bara ballader och lågmäld pop utan den gode Sam bjuder här in oss på disco, som i exempelvis svängiga ”I´m Not Here To Make Friends”. Vi bjuds faktiskt på osedvanligt många upptempolåtar, vilket inte bara är av godo. För när fler av låtarna inte riktigt kommer upp i kvalitet så spelar det liksom ingen roll att Sam tar ifrån tårna och försöker leverera såväl energi som pondus. Helhetsintrycket blir ända bara en axelryckning och ett konstaterande att man hört det här förut. Nej, Sam är faktiskt bäst i de softare låtarna. Här känns hen trygg och säker och levererar i världsklass. ”Perfect” och ”How To Cry” är möjligen inte hens vassaste poplåtar, men hör ändå till albumets bättre spår. Bäst är ändå publikfriande ”Who We Love” en duett med självaste Ed Sheeran. Ambitionen att göra en skiva som levererar lite energi, var och är rätt. Sam visar att hen är på rätt spår och med lite finslipning kan det här bli riktigt bra redan till nästa album. (JL) Luftiga toner seglar in på mjuka moln. Ofta drar det iväg mot någon slags mix av folkmusik, Enya och jazzmingel med tillbakalutat lågtemposväng med fyllighet i den smått svävande sången. Men lika ofta är vi tillbaka i något slags amerikanskt 70-tal med San Franciscovibbar. Hur som helst är Dina ögon en typ av band som det är ont om i det samtida svenska musiklivet, och därför värda att kolla in. (TP) Dina ögon Oas Mjuksoul, pop, yachtrock eller hippieflum? Dina ögon tar lite här och där och får ihop det till en skön egen stil som doftar sommar, havsbris och 70-tal. Lite som Ted Gärdestad, och det är en referens de själva gärna brukar lyfta fram. Kvartetten släppte sitt första album 2021 och nu är uppföljaren här, och den är väldigt lätt att tycka om. Det här är musik som inte vill någon nåt illa. Inte musik man nödvändigtvis blir glad av, men musik som är trevlig att vistas i samma rum som. Den smeker lätt och mjukt, och även om kanterna är rejält nedputsade så är musiken inte så anonym att den blir menlös. Jo, kanske i några enstaka spår. Men mestadels får man retrobetonad stämningspop som förmedlar en varm känsla i det bistra februarideppet. Stefan Sundström Himla jorden In Flames Foregone För något år sedan visade SVT den märkliga dokumentärserien “Evert! Evert! Evert!” som framförallt kännetecknades av att den innehöll mängder av sönderklippta tolkningar av samma Evert Taube-sånger. Tror att rekordet var sex olika tolkningar av samma låt. Flera av seriens sångframträdanden framfördes av Stefan Sundström, kompad av Martin Hederos och Dan Berglund på någon karg skärgårdsklippa. Nu har det blivit ett helt album av det samarbetet. Bra idé, tyckte någon. Mindre lyckat, säger jag. Det är måhända en skiva som funkar om man gillar Sundström, men knappast om man gillar Taube. För det har gjorts många bättre tolkningar genom åren än vad vi får höra här. Sundström och hans gäng har egentligen bara en formel de följer: de gör vaggvisor av allt. De drar ner tempot, klinkar försiktigt på pianot och låter Sundström viska fram texterna så energilöst och slappt att man nästan somnar. Evert Taube var en mästare på berättarglädje, mustiga texter, dramatiska arrangemang och att skildra livets storslagenhet i både det stora och lilla. Inget av detta hörs i Sundströms tolkningar. Och det märkliga är att Sundström egentligen är en strålande berättare med schvung i rösten, det visade han framför allt på sina första skivor, och han har hyllat Taube ända sedan starten, men här känns han mest trött och oengagerad. (TP) In Flames bildades 1990 och är kanske det största namnet från den legendariska Göteborgsscenen i Sverige. Under 90-talet producerade de några av de mest tiderna. ikoniska melodiska dödsmetallalbumen genom På nya "Foregone" tar sig In Flames tillbaka till det sound som gjorde bandet legendariska innan millennieskiftet. När de här tar upp de senaste årens svårigheter såsom tomhetskänslor, ovisshet inför framtiden, vår självdestruktivitet – påminns vi av den forna ilskan som melodiöst framfördes och vi förs åter till det gamla In Flames där aggressionen var både vacker och skrämmande. Albumet för oss på en själslig vandring - från öppningsspåret ”The beginnings of all things will end” till slutet i låten ”End the transmission”. I många av plattans bästa låtar såsom ”State of Slow Decay” och ”Foregone, Pt. 1” kombineras farten med både melodi och harmoni. Ibland förs vemodet fram via uppslitande sång, andra gånger ger det sig tillkänna via en melankolisk melodi. I bland skapas en mörk stämning av en enkel akustisk gitarrslinga - men oavsett finns vemodet, tvivlet och mörkret alltid runt hörnet, alltid närvarande i varje ton. In Flames levererar redan nu en av årets bästa plattor inom den hårdare skolan där Anders Fridéns growlsång fortfarande kryper längs med ryggraden. (BN) Bob Hund Drömmen är en råvara Bob Hund dök upp på 90-talet, de symboliserade på något sätt 90-talet och de borde ha stannat på 90-talet. Då var de jättebra. De var knäppa, roliga och coola. Jag vet, för jag var en av dem som låg dyngrak i gräset på Hultsfredsfestivalen och kände mig som en del av tidsandan. Det var indiepop och Expressen Fredag, det var Killinggänget och tidningen Pop. Bob Hund var kanske det mest 90-talsaktiga bandet av dem alla med vägkoner på huvudet och obegripliga skivomslag. De kunde knappt spela men hade en jäkla energi på scenen. De hoppade fem meter upp i luften – utan droger - och var helt enkelt ett superroligt band. Då. Nu har det gått 30 år och de försöker fortfarande vara ett superroligt band, men det tåget har gått. Det gick redan när 90-talet lämnade perrongen. Alla dessa försök med att sälja instrumenten, göra en skiva som bara går att spela en gång, en egen festival där de inte spelar och så vidare andas mest desperation. Ordvitsar och banditmask - fräscht. Not. Nya skivan är väl egentligen en EP med sina sex spår och tja, det räcker. Bandets styrka har aldrig varit själva musiken, och nu när de inte längre har något annat som väger upp finns det faktiskt ingen direkt anledning att lyssna på Bob Hund. (TP) NOLLTRETTON 37