Kingsize 1
Musik: Recensioner utländska album Future ”Future
Hndrxx Presents: The WIZRD” På ett av förra årets bästa album öppnar rapparen ANoyd en låt med raden ”I think Future made it cool to be a drug addict”. En åsikt som vidrör ett allt större samtalsämne inom hiphopkulturen, där ett par tragiska livsöden de senast åren fått agera tankeställare. Men trots en mer mogen attityd inför ”The WIZRD” följer hans musik tyvärr samma spår som den gjort sedan 2012 års ”Pluto”. Konst är dock konst och Future Hndrxx har alltid gjort trap-bangers bättre än de flesta. Men han gör sig som bäst när han vältrar sig i arrogant självhat, något som skivan ”Honest” belyste ypperligt. Han kan fortfarande göra bangers, vilket bevisas på “Goin Dummi” och “Stick to the Models”, men frågan är om det inte finns andra som kommit ikapp. På Futures sjunde album drunknar dessa försök i en alldeles för lång låtlista av generisk och ointressant musik och det är transportsträckan mellan de starka höjdpunkterna som gör att Future inte håller hela vägen. Bästa låt: ”Never Stop”. Future är, i sällskap av The Weeknd och Drake, bäst på att vara en självömkande douchebag. Bästa produktion: ”Krazy but True”. Gäckande produktion som tvingar Future att gå ner i tempo. Bästa gästinhopp: Travis Scott fyller i Futures ad-libs och passar utmärkt på ”First Off”. Bästa rader: ”Hard work and perseverance, they ain’t related / Poppin’ up on Forbes is fuckin’ up my relations / Ten milli’ plus on a crib and it’s vacant” (“Never Stop”) / Malkolm Landréus Boogie ”Everythings For Sale” Något som tidigt blev tydligt rörande Boogie är att han inte är här för att upprätthålla vedertagna sanningar och förstärka stereotyper. Han är en typisk människa som ifrågasätter och omvärderar, ett i mina ögon extremt attraktivt personlighetsdrag. Detta överför han också i sin musik och på debutalbumet ”Everythings For Sale” mynnar det ut i hiphopmusik värd att spela om och om igen. Singeln ”Silent Ride” är ett perfekt exempel och det säger även en del om både Boogie och albumet att just den låten är en singel. Shady-gunstlingen gör ingen trendig musik, vilket bara det blir ett uppfriskade inslag. Istället lutar han mer åt Dreamville-hållet, där sound, rap och känslor får mötas i en tidlös mix. Det är också det som kommer göra att debutalbumet sent kommer glömmas. Boogie är här för det långa loppet. Bästa låt: Boogie och 6LACK utgör en magisk kombination på ”Skydive II”. Bästa produktion: Med en extremt jämn produktionsnivå får valet falla på den odödliga oldschool-loopen i ”Live 95”. Bästa gästinhopp: 6LACK, Eminem och Snoh i all ära, men J.I.D:s korta inspel på ”Soho” är en uppvisning i rap. Bästa rader: Uppbrottshistorien på ”Whose Fault” är så stark, rå och ärlig att även om man inte kan relatera så kan man känna varje rad. / Malkolm Landréus Czarface ”Czarface Meets Ghostface” Efter ett flertal solida projekt tillsammans, bjuder Inspektah Deck från Wu-Tang Clan och Boston-duon 7L & Esoteric på en nya skiva med klanens i särklass mest produktiva medlem; Ghostface Killah. Att Rebel INS riktade blickarna utanför Staten Island och NYC kan tyckas märkligt, men bottnar säkerligen i att 7L återskapar det smutsiga Wu-soundet bättre än RZA kan själv numera. Att notera är det snyggt förpackade projektet, både konceptuellt och i fysiskt format, vilket ger hopp för mindre skivbolags överlevnadskraft i streaminghetsens tidevarv. MC Esoteric visar upp sedvanlig ifrån fornstora dagars magi på micken. Tyvärr är låtmaterialet på tok för endimensionellt där både rap och beats saknar en distinkt variation rakt igenom. Bästa låt: Den benhårda ”Iron Claw” skulle platsa på vilket tidigt Wu-album som helst. Bästa produktion: ”Morning Ritual” erbjuder en cinematisk ljudkuliss med berättande ur olika perspektiv. Bästa rader: “Hip hop hero, the rest to be low / Robert Downey style, treat ‘em less than zero / Streets know, void more raw than Perico / Soul brother rock a Knick hat with a peacoat…”. INS glimtar med briljans på ”Mongolian Beef”. / Tobias Carlsson Papoose ”Underrated” Papoose besitter tveklöst en hög grad av teknisk briljans vilket blir mer än tydligt på inledande titelspåret och ”Numerical Slaughter”. Det levereras bars och rim med fokus på gatulivet, musikbranschen och familjelivet. Problemet? Det blir snabbt tillintetsägande på grund av bristande känsla och tonalitet i hans rap. Det har alltid varit Papoose akilleshäl. I en musikvärld där rena rap-skills inte alltid räknas så noga håller han tappert fanan utan att på något sätt imponera. Dessvärre blir hymnen ”The Golden Child”, till nyfödda dottern med frugan Remy Ma, ett av skivans lågvattenmärken (även om jag som förälder förstår känslan och viljan att uttrycka sin kärlek mitt uppe i bebisbubblan). Det är nästan förbluffande hur dåligt genomarbetad skivan är, trots hjälp av etablerade namn på produktionssidan som DJ Premier, Pete Rock, Statik Selektah och Ron Browz. Slutsats: Papoose underpresterar å det grövsta. Bästa låt: På ”Precious Jewel” blir det för en gångs skull uppriktigt och genuint. Bästa produktion: ”God MC”, signerad Statik Selektah, är ett av få beats som håller måttet. Bästa gästinhopp: Musiq Soulchild bidrar med välbehövlig känsla på ”Precious Jewel”. Bästa rader: “We could build on a 6 God / Six stands for equality, that’s if you swift, God Head cracked you at the dice game, I rolled a six, y’all / Fuck a 16, I could kill you in six bars…” (“Numerical Slaughter”) / Tobias Carlsson 88 KINGSIZE MAGAZINE | NR 1, 2019 Wiz Khalifa & Curren$y - ”2009” Tio år efter att Wiz Khalifa och Curren$y släppte sitt första samarbetsprojekt ”How Fly” kommer nu ”2009” - ett projekt man på förhand inte riktigt visste man vad skulle förvänta sig av. Detta gäller i allra högsta grad även huvudpersonerna själva, då de båda verkat i periferin under ungefär lika lång tid. Efter att Wiz helt tappat fästet efter monster-hiten ”Black and Yellow” har hans nivå varit extremt ojämn medan Curren$y snarare haft problemet att han alltid är stabil men kanske sällan så mycket mer. Det är ungefär det intrycket som ”2009” även bekräftar. Den för skivan icke-representativa öppningen ”Garage Talk” låter som något Beastie Boys rappat på, vilket kanske inte är önskvärt, men när albumet tonar ut minns man det ändå som ett moment där man reagerar. Det gör man nämligen anmärkningsvärt få gånger under den resterande delen, där balansen mellan ”behagligt” och ”sövande” är hårfin. I övrigt kan ”2009” bäst beskrivas som en mindre smickrande 10-year challenge. Bästa låt: ”Getting Loose”. En av få låtar som låter som 2019… Bästa produktion: … vilket absolut inte ”Garage Talk” gör. Ändå gungar huvudet i takt. Bästa gästinhopp: Problem bidrar med välbehövlig variation på ”Getting Loose”. Bästa rader: Wiz Khalifa lägger sin bästa vers på ”10 Piece”: ”Now we fathers, know that God got us, they be tryna foul us / But we never die-ers, gang lifers, rap game survivors…” / Malkolm Landréus Little Simz ”GREY Area” Med ett decenniums närvaro på UK-rapscenen, i form av otaliga mixtapes och EP:s och två album, har Little Simz sakta men säkert filat på sitt hantverk. Tålamodet och ihärdig produktivitet belönas på denna skiva med hennes starkaste skapelse hittills. Det eftertänksamma och tillbakalutade samsas med energiladdad hiphop i väl avvägd eklektisk mix av tradition och kontemporära influenser. Den feministiskt präglade agendan lyser igenom med återkommande reflektioner om unga kvinnors situation där utgångspunkt är sprungna ur egna erfarenheter. Simz tycks ha ett stärkt självförtroende där hennes pondus bakom mikrofonen har växt avsevärt sedan sist. Hon rör sig över ett brett spektra av ämnen och uppvisar en mognad sprungen ur erfarenheter och DIY-tänk som präglat hennes karriär hittills. Den här skivan placerar tveklöst Little Simz på en upphöjd plats bland Storbritanniens främsta MC:s, med en musikalisk vision som förtjänar heder och respekt världen över. Bästa låt: ”Flowers”, med Michael Kiwanuka, är en magnifik skapelse. Bästa produktion: Little Dragon-gästade spåret ”Pressure”. Bästa gästinhopp: Cleo Sol på ”Selfish”. Makalös stämma. Bästa rader: “Love and hate can never be friends / Don’t rush everything in this divine time / I peach you couldn’t handle a woman in my calibre / Had to let you mature like some fine wine…” (“Selfish”) / Tobias Carlsson WWW.KINGSIZEMAG.SE