Advokaten 1
Debatt Oreda om skattetillägg och straff E uropak
onventionen om de mänskliga rättigheterna och friheterna, Konventionen, blev svensk lag den 1 januari 1995. Sedan dess har våra skattetillägg ständigt och jämt ifrågasatts, bedömts och prövats. En förEnklad tillbakablick I en offentlig utredning (SOU 1996:116) kom man fram till att våra regler om skattetillägg var förenliga med Konventionen. Utredningens slutsats gick alltså hand i hand med den officiella svenska linjen sedan lång tid tillbaka. Kort därefter kom emellertid Johan Munck (HD) fram till att skattetillägg trots allt måste anses vara en påföljd på grund av brott (SOU 2001:25 och Tidskrift för Sveriges domarförbund nr 1 2000 sidan 19). Det blev också snart klarlagt att det var fråga om en påföljd på grund av brott ( Janosevic mot Sverige m.fl.). Regeringsrätten kom då till samma slutsats, men godkände det svenska förfarandet, förutsatt att det gjordes en nyanserad och inte alltför sträng bedömning samt att skattetillägget var proportionellt mot försyndelsen (RÅ 2000 ref. 66). Sverige gjorde därefter vissa justeringar av reglerna, bland annat i fråga om rätt till anstånd. Man har också kompletterat och liberaliserat eftergiftsgrunderna. En annan fråga som varit aktuell under i stort sett hela tiden har varit den om det kan vara förenligt med Konventionen att pröva ”försyndelsen” i två från varandra skilda förfaranden och utdöma straff i vart och ett av dessa. Med stöd från Europadomstolen har man hittills ansett att det inte är fråga om samma sak, eftersom det krävs uppsåt för skattebrott men inte för skattetillägg och att de båda regelkomplexen har olika syften. Advokaten Nr 3 • 2010 HöstEn 2009 Regeringsrätten (17 september 2009 i mål nr 8133) kom återigen fram till att dubbla straff var i sin ordning. Den hänvisade till att den svenska modellen tillät att man genom samordning av påföljder kunde se till att den sammanlagda påföljden inte blev för tung. Att en sådan möjlighet till samordning i huvudsak uppfattas som endast en teoretisk möjlighet (i vart fall för advokater) berördes inte. Inte heller hänvisade man nu till Rosenquistmålet, som uppenbarligen inte längre kan utgöra grund för den svenska ståndpunkten, som den formulerats av Regeringsrätten. Regeringsrätten hade att beakta ett par nya avgöranden i Europadomstolen, vilka indikerade en ändrad syn på frågan om dubbel straffbarhet (Zolotukhin ./. Ryssland, Carlberg ./. Sverige och Routsalainen ./. Finland). Europadomstolen har gett uttryck för att man inte skall fästa avseende vid teoretiska skillnader utan fästa vikt vid om det är fråga om samma eller väsentligen samma omständigheter. Denna Europadomstolens nya syn på dubbel straffbarhet anser många utgör dödsstöten för den argumentation som tidigare har förts fram av Regeringsrätten. Således uttrycker Riksåklagaren i ett yttrande följande. ”Onekligen kan det utifrån Europadomstolens nya praxis ifrågasättas hur en förnyad prövning av det svenska systemet skulle utfalla. Det är tveksamt om de skillnader beträffande subjektiv täckning och förfarandenas ändamål som Europadomstolen i Rosenquistmålet ansåg innebära att förfarandena var fristående och skilde sig åt i sina väsentliga element, fortfarande skulle motivera att det svenska systemet inte strider mot artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet.” Regeringsrätten tycks hålla med och framhåller i stället de svenska reglernas särart och möjligheterna till samordning av påföljder som skäl för att godkänna nuvarande ordning. Principfrågan lämnar domstolen obesvarad. Riksåklagarens yttrande ingavs till HD med anledning av ett nyligen avkunnat beslut i Göta hovrätt (Göta hovrätts beslut av den 30 oktober 2009 i mål nr B6-09). I beslutet avvisar rätten ett åtal för skattebrott, med stöd av de nya avgörandena. Enligt Göta hovrätt har Europadomstolen gett uttryck för en ändrad syn på tillåtligheten av dubbel straffbarhet, jfr ovan. Vad skall skE nu? Om Högsta domstolen delar Göta hovrätts analys innebär det att de båda prejudikatinstanserna får oförenliga avgöranden. En ohållbar situation. Om Högsta domstolen kommer till samma slutsatser som Regeringsrätten kommer ett stort antal enskilda att begära prövning i Europadomstolen. Och, eftersom prövningen i Europadomstolen är en prövning ”in casu” kommer strömmen av ärenden till Europadomstolen att fortgå, även om denna domstol i ett ärende skulle fria Sverige från konventionsbrott. Det finns hundratals ärenden där såväl stränga fängelsestraff som höga skattetillägg har utdömts för samma omständigheter och samordningen av påföljder finns mest på papperet. Min tes är att det nu behövs lagstiftning. Enligt ett förslag (norska regeringen) skall skattemyndigheten välja mellan att påföra tilläggsskatt och att göra en anmälan till polisen. Samma omständigheter skall inte kunna läggas till grund för både administrativ påföljd och straffrättsligt åtal. En liknande ordning bör övervägas för Sverige. n Debattör: Magnus Hedenberg, advokat Tillägg: Efter det att denna tidning lämnades till tryck har Högsta domstolen meddelat två avgöranden om skattetillägg och straff. I besluten finner en oenig HD att förbudet mot dubbla förfaranden i brottmål i Europakonventionens tilläggsprotokoll nr 7 inte hindrar att den som har påförts skattetillägg också åtalas för skattebrott. Se HD:s beslut den 31 mars 2010 i målen nr B 549809 och B 2509-09 37