Marknad 1
MARKNAD ÖREBRO MÖTER Annica Lindkvist – MÅLMEDVET
EN, LUSTSTYRD OCH RUTINERAD KRISHANTERARE TEXT: PELLE BLOHM FOTO: DAN LINDBERG Annica Lindkvist spenderade mer eller mindre all sin ungdomstid på det som då enbart hette Stora Hotellet men som numer är Elite Stora Hotellet. Bortsett från två utflykter, varav en tio år lång, så har hon varit hotellbranschen trogen med allt vad det innebär. Numer är hon hotelldirektör i en bransch som precis går igenom sin värsta kris någonsin och det är inte över än. En extremt tuff tid men Annica är van. Strax innan finanskrisen 2008 tog hon över chefskapet hos banken SEB i Örebro. Nu har hon tillsammans med personalen styrt skeppet genom en elak orkan som fortfarande blåser hårt. Jag hade tänkt att den här intervjun skulle ha gjorts i våras och i min iver så slängde jag iväg en förfrågan precis då Coronapandemin hade satt stopp för i princip allting i Sverige. Det kom ett kort men korrekt mail tillbaka. Pelle, det är inte en bra tid för intervju just nu. Knappt ett halvår senare så sitter vi i Stora hotellets matsal och pratar, de sista frukostgästerna hänger kvar och lågmälda diskussioner hörs genom lokalen. Städaren dammsuger i den bortre delen och några gäster med sportväskor checkar ut och inväntar transport. Det är lätt att tro att allt är som vanligt men ingenting är som vanligt, faktum är att situationen är och har varit så ovanlig att Annica mest skrattar, skakar på huvudet och förundras över hur snabbt och effektivt man kan vrida på en organisation som går igenom sin största kris i historien. Det var inte vad jag från början 18 hade tänkt prata med Annica om men ur en journalistisk vinkel finns det mycket att grotta i när det kommer till det arbetet. Men först lite bakgrund. Vem är hon, Annica Lindkvist? – Jag är örebroare i grunden, uppväxt i Solhaga tillsammans med mamma, pappa och en syster. Det mesta under min uppväxt handlade om idrott, så långt jag kan minnas egentligen, gymnastik, simning, fotboll. Men efter ett tag blev det enbart fotboll, skola, familj och vänner. Jag spelade i Karlslund vid den tiden men då låg vi inte på samma nivå som de gör idag. Men det var ett härligt liv ändå. I skolan gick jag en treårig ekonomisk linje på Risbergska skolan. Tänkte att det var en bred grund att stå på. Därifrån kunde jag välja brett vad jag senare ville göra. Men det var idrotten som formade Annica som så många andra som varit där, att jobba som ett lag tillsammans för att nå framgång. Det var också där hon blev en ledare fast hon kanske inte förstod det till en början för att det kom naturligt. – Att bli en ledare har aldrig någonsin varit ett mål för mig men däremot så har jag tagit ansvar och även haft en blick där jag sett andra som behöver stöd och push. Det var likadant i skolan på gymnastiken, var det någon som inte riktigt orkade springa så sprang jag tillsammans med dem och det var alltid lika kul att se glädjen i deras ögon när de passerade mållinjen. Men denna fina egenskap var inte något som tog bort en annan egenskap som är viktig om man ska leda och styra verksamheter. – Jag vill förstås vinna också men det beror på vilket forum det handlar om. Är det så att det är ett startskott och jag har en nummerlapp på mig så vill jag absolut vinna. Men Annica slutade med fotbollen tidigt, redan som 18-19-åring gick hon vidare och då började hon jobba i de lokalerna i Stora hotellet där vi sitter och pratar. – Min pappa jobbade här så då började även jag jobba här. Vi är två läger i familjen, mamma var sjuksköterska och senare vårdlärare, pappa jobbade som servitör och hovmästare här i huset. Min syster är idag distriktssköterska och jag jobbar här vilket är intressant. Direkt efter skolan började Annica jobba i hotellet, det var även då tuffa tider under 1990-talets ekonomiska kris då många gick under precis som nu. Hon började i frukostmatsalen som så många andra i branschen men det var som sagt i en tuff tid där många började sägas upp. – Jag jobbade på timmar då, jag jobbade nog mer än någon annan i huset, för jag tog allt som jag fick. Frukosten, jag städade i Slottskällaren, jag gjorde förrätter i kallskänken, jag hjälpte till med bokföringen på kontoret vilket jag såg som ett lärande att få praktisera eftersom jag pluggat just det. Sedan började jag i receptionen, jag städade rum, jag var här från morgon till kväll och jag älskade också att gå hit. Man kan väl säga att Annica visade att hon ville vara på sitt jobb och slita för det. Hon började vid frukosten och slutade i garderoben på Slottskällaren många kvällar. Det fanns med andra ord inte mycket tid kvar i vardagen för den där fotbollen som hon också tyckte om. – Men jag tränar fortfarande mycket, fast det går i perioder, endera är det full fart eller så har jag paus. Men jag har sprungit mycket, jag har hållit på med karate och på senare år har det blivit mycket golf. Fast nu har jag varit lite lat ett tag, skrattar Annica. Samtidigt är jag väldigt målstyrd, springer jag så är det ett maraton som är målet och då finns det inget fusk.