Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA I jakten på nyheter springer Den stör
sta skräcken hos oss reportrar är att missa något. Just därför kan det viktiga gå förlorat. journalister ser sig gärna som individualister som inte räds att gå sin egen väg. Men i upphetsade nyhetslägen blir vi som alla andra, och kan börja springa i flock. Ett exempel är rapporteringen om förnedringsrånen, som dominerade nyheterna och den politiska debatten innan pandemin stal allt syre. Utlösande var flera fall av mycket hänsynslösa och brutala rån bland ungdomar där gärningsmännen kissat på sina offer och tvingat dem att kyssa deras skor. Politiker var snabba att positionera sig och exempelvis Ebba Busch (KD) kallade det ”en alarmerande utveckling” och anklagade statsminister Stefan Löfven för passivitet. Jag blev naturligtvis lika upprörd över brutaliteten som alla andra, men noterade att det var samma fall som återkom i artikel efter artikel. Begrepp blandades ihop så att BRÅ:s generella statistik, som visade att antalet anmälda personrån ökat, togs som intäkt för att allt fler utsattes för en grymhet som stack ut. I övrigt saknades källhänvisningar och de journalister och andra yrkesgrupper som kommenterade förnedringsvågen hänvisade till de numera välkända fallen – eller till varandra. När Sveriges Radio bjöd in gäster för att diskutera ökningen konstaterades inledningsvis att det inte fanns statistiska belägg, men lät inte det hindra den inslagna vägen. om förnedringsrånen var en ökande epidemi borde det ge avtryck i rättsväsendet så jag vände mig till Göteborg där allting hade startat. Där satt en grupp unga män häktade för en lång rånserie och Expressen/GT kallade dem Förnedringsligan. Här måste det ju finnas fler fall, men åklagarens svar förvånade mig. ”De hade begått många personrån men det var just fallet NN (ett brottsoffers namn) som innehöll förnedring. Det är fruktansvärt när det väl händer, men jag har inte sett att antalet förnedringsfall har ökat eller att det är en trend som man nu läser om. Det blir lite sensation i det här och det är synd att sprida rädsla i onödan.” Jag dubbelkollade med Göteborgspolisens rångrupp, och frågade om de sett fler förnedringsfall. ”Nej. Det var ärendet med NN som florerat i medier22 ÅSA ERLANDSSON Åsa Erlandsson, journalist på Dagens Nyheter och författare, är årets mottagare av Advokatsamfundets journalistpris. Just nu är Erlandsson tjänstledig för att skriva boken om terroristattentatet på Drottninggatan. na. Resten var vanliga personrån, vilket så klart är kränkande i sig. Men inte den form av förnedring som alla pratar om.” Innan vi lade på fick jag ett medskick: ”Fan vad bra att du kollar fakta!” men det var lättare sagt än gjort. Varken BRÅ, Polismyndigheten eller domstolarna särredovisar brott som har inslag av förnedring. Statistiken bygger på brottskoder som i sin tur bygger på lagstiftningen och där anges brotten som ”rån” eller ”grovt rån”. Därför gjorde jag en egen kartläggning bland ungdomsutredare och områdespoliser i alla Sveriges sju polisregioner, samt pratade med åklagare och kriminologer. Kartläggningen visade att förnedringsrånen varken hade ökat eller minskat. Det rörde sig om enstaka gärningsmän och när de greps upphörde det. Jag gick också tillbaka i tidningsarkiven för att kolla om förnedringsrån verkligen var ett nytt fenomen. En artikel i Svenska Dagbladet var talande: ”Det handlar nästan bara om pojkar som rånar andra pojkar. Som stjäl deras mobiler, klockor, kläder. Många är rädda för hämnd, många vågar inte gå till skolan efteråt, en del berättar inte ens för sina föräldrar. De känner sig så kraftigt förnedrade.” Artikeln publicerade 1999. det var svårt att hitta en robust och pålitlig metod för att mäta förnedringsfallen. Då lämnades fältet fritt för känsADVOKATEN NR 6 • 2021 FOTO: SOFIA RUNARSDOTTER