Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA journalister i flock lan av att allt
bara blir värre, påeldat av en begriplig vrede över vilka grymheter människor kan utsätta varandra för. Det skapade en ekokammare där ökningen blev en sanning. Numera har alla stora nyhetsredaktioner skärmar på väggen med statistik som visar vad läsarna intresserar sig för. Det kan vara ett vettigt verktyg men när intresset kring ett ämne blåser upp och både läsare och chefer vill ha mer, gäller det att orka stå rak. *** ett annat exempel är reaktionerna på förra årets kanske mest hjärtskärande reportage, det om flickan som kallades Lilla hjärtat. Esmeralda, 3 år, dog efter att ha flyttats från sitt familjehem till sina biologiska föräldrar, något DN skildrade i en angelägen artikelserie. Men snart kom kraven på åtgärder, och i dess kölvatten flockjournalistik. I DN hävdade flickans socialsekreterare att det med dagens lagstiftning inte fanns några åtgärder som hade kunnat rädda henne. Även regeringsföreträdare, oppositionsledare, jurister och kriminologer intervjuades i flera olika medier på samma tema. ”Ska det här fullständigt förfärliga dödsfallet leda till någonting gott i framtiden så måste vi se det som en otroligt stark signal om att vi måste ändra lagstiftningen”, sade Ulf Kristersson (M). Kanske var han inte inläst på lagen. Kanske var det just signaler han ville sända – för faktum är att flickans liv hade kunnat räddas med befintlig lagstiftning. när jag gick igenom esmeraldas akt hos socialtjänsten visade det sig att två kraftfulla verktyg aldrig användes: flyttningsförbud och begäran av vårdnadsöverflytt. Det första är en akut åtgärd som socialnämnden kan ansöka om även efter att kammarrätten beslutat att barnet ska återföras till sina biologiska föräldrar. Det andra är en ansökan till tingsrätten om att familjehemmet ska bli vårdnadshavare ifall barnet, som i Esmeraldas fall, har sin känslomässiga trygghet där. Efter tre år är socialnämnADVOKATEN NR 6 • 2021 den skyldig att överväga en vårdnadsöverflytt, men inget hindrar att det görs tidigare. Dessutom kunde jag visa att socialtjänsten valde att inte använda något juridiskt ombud när fallet avgjordes i domstol, utan lät socionomer stå ensamma mot två advokater: De biologiska föräldrarnas och flickans egen advokat som på sluttampen ändrade inställning och drev att hon skulle flytta hem. den här gången fick jag stå på mig för att få min granskning publicerad eftersom min nyhetschef, i likhet med alla andra, utgick från att det måste vara fel på lagen. Det finns säkert anledning att se över den men när Inspektionen för vård och omsorg kort därpå granskade kommunens handläggning av flickan, kallades den ett kapitalt misslyckande. IVO slog inte ner på lagen, utan på kompetensbristen. ”Det här är en viktig signal till alla landets kommuner att använda de verktyg som finns för att ta tillvara varje barns bästa”, sade IVO:s generaldirektör Sofia Wallström. Nu undersöker åklagare om kommunen agerat brottsligt. *** jag vet själv hur frestande det är att springa med flocken. Där är det tryggt och ofarligt och fullt av uppmuntran. 2014 gjorde jag ett temanummer om stamceller och träffade världsledande forskare på Karolinska som försökte övertala mig att intervjua deras gästprofessor. Hans forskning var experimentell, jag tveksam, men till slut gick jag med på att åtminstone hälsa på honom. Vi promenerade till hans rum men blev stående utanför, som en liten flock. Rummet var låst, professorn inte där. Kanske blev det min räddning – hans namn var Paolo Macchiarini. Åsa Erlandsson Journalist på Dagens Nyheter, årets mottagare av Advokatsamfundets journalistpris 23