Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK Upphandlingslagstiftningen Uppha
ndlingslagstiftningen kritiseras ibland för att den inte möjliggör goda affärer för myndigheterna. Men kritiken är ofta obefogad, och lagstiftningen är tvärt om väl lämpad att uppfylla sitt syfte, nämligen att säkerställa likabehandling mellan företag i EU och att möjliggöra fri rörlighet på den inre marknaden. Det anser advokat Kristoffer Sällfors. V arje år gör den offentliga sektorn i Sverige inköp som uppgår till betydande belopp. Enligt den senaste tillgängliga statistiken uppgick värdet av de upphandlingar som omfattas av upphandlingslagarna till ca 782 miljarder kronor, det vill säga knappt 20 procent av Sveriges BNP.1 Beloppet innefattar statliga, regionala och kommunala myndigheters anskaffningar av varor, tjänster och byggentreprenader samt sådana anskaffningar som görs av vissa offentliga företag (så kallade offentligt styrda organ) respektive av offentliga och privata företag som bedriver verksamhet i någon av de så kallade försörjningssektorerna. Dessa upphandlingar omfattas av ett gediget regelverk: lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU), lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna (LUF), lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner (LUK), lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet PRESENTATION Kristoffer Sällfors är advokat och expert i offentlig upphandling på Advokatfirman Vinge. Han har gedigen erfarenhet av rättsområdet. Kristoffer Sällfors har processat i EU-domstolen och biträder löpande upphandlande myndigheter och leverantörer i frågor som rör offentlig upphandling. (LUFS) och lagen (2008:962) om valfrihetssystem (LOV). Därutöver finns bestämmelser i 4 a kap. i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik som myndigheter är skyldiga att iaktta vid tilldelning av vissa typer av kontrakt avseende kollektivtrafik. Med undantag för LOV genomför dessa upphandlingslagar ett antal EU-direktiv i svensk rätt.2 Upphandlingslagarna innehåller regler för hur upphandlingar ska genomföras, vilka krav som får ställas på föremålet för upphandlingen och vilka faktorer som får tillmätas betydelse vid myndighetens val av leverantör. Myndigheterna är skyldiga att iaktta ett antal principer när de genomför upphandlingar, däribland principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet, ömsesidigt erkännande och proportionalitet. Lagarna innehåller även bestämmelser om rättsmedel, såsom överprövning av upphandlingar, överprövning av giltigheten av avtal respektive rätten till skadestånd för förfördelade företag vid en upphandlande myndighets överträdelse av regelverket. Det finns flera typer av upphandlingsförfaranden, anpassade efter komplexiteten i det som ska upphandlas. En upphandling kan genomföras med eller utan förhandling, och företagen som deltar och deras anbud kan utvärderas i en eller flera stadier. Gemensamt för dessa förfaranden är, i korthet, att myndigheterna ska informera marknaden om sina upphandling1 Se Konkurrensverkets och Upphandlingsmyndighetens gemensamma rapport Statistik om offentlig upphandling 2020, s. 34. Statistiken avser år 2018. 2 Direktiv 2009/81/EG, direktiv 2014/23/EU, direktiv 2014/24/EU och direktiv 2014/25/EU. Därutöver finns regler om upphandling av viss kollektivtrafikverksamhet i förordning (EG) nr 1370/2007. För enkelhets skull innefattar fortsättningsvis begreppet ”offentlig upphandling” även upphandling i försörjningssektorerna, och begreppet ”myndighet” innefattar även upphandlande enheter i försörjningssektorerna. 40 ADVOKATEN NR 6 • 2021