Nolltretton 1
nyttPÅFILM FILMBOXEN Hemma värst - Complete Colle
ction 8 disc Hemma värst, eller The Young Ones som namnet löd i original, var en tv-serie som började sändas på SVT 1985 och som omedelbart fick kultstatus. Serien handlade om fyra väldigt olika killar som bodde tillsammans i ett hus: en punkare, en snobb, en anarkist och en hippie. Just deras olikheter gav upphov till mycket humor, och totalt blev det två säsonger samt en fristående uppföljare som hette ”Bottom”. Gillar man klassisk brittisk humor så är denna box ett måste, särskilt för den som växte upp på 80-talet. (TP) FILM Vice V.23 Hunter Killer V.22 Många svenskar vet förmodligen inte vem Dick Cheney är och många av de som faktiskt vet bryr sig förmodligen inte tillräckligt för att titta på en film som handlar om honom. I USA och i världspolitiken är han mer bekant. Cheney var vicepresident under George W Bush och en omstridd sådan. Han styrde och ställde i bakgrunden, och många menar att han i praktiken tillskansade sig större reell makt än presidenten. Här spelas han av en knappt igenkännelig Christian Bale, som gör en strålande roll och är filmens stora behållning. Sminkavdelningen har jobbat hårt, inte bara på Bale utan på flera av de andra skådisarna också, och har gjort det riktigt bra. Regissör är Adam McKay som gjorde ”The big short” för några år sedan, och ”Vice” går lite i samma stil. McKay följer Dick Cheney från de slarviga åren på 60-talet till den hjärttransplantation han gjorde för några år sedan. Vi får följa med bakom Washington DC:s kulisser och bevittna det fula politiska spelet där. Somligt är intressant, men filmen hade gärna fått kortats och storyn gärna tajtats till. För ”Vice” har samma problem som många andra biopics, nämligen att livet inte har någon skriven handling utan att en sån måste skapas i efterhand. Och Dick Cheney får man, trots en på många sätt bra och gedigen film, aldrig riktigt grepp om. (TP) Micke Nyqvists näst sista film, med lite ”Jakten på Röd oktober”-vibbar och lagom lättsmält grabbaction för en stunds oproblematisk avkoppling. Där har ni tre skäl varför man kan vilja se ubåtsrullen ”Hunter Killer”. Sen tror jag de flesta fattar redan på förhand att det knappast är en konstnärlig milstolpe inom filmkonsten. Nu kanske ni tror att ”Hunter Killer” är ett riktigt bottennapp, men det är det inte. Det är en helt okej actionrulle som bjuder på spänning, pang pang och storpolitiska konflikter. Det finns många bättre filmer i genren, men också många som är betydligt sämre. Gerard Butler gör huvudrollen som en tuff (fast godhjärtad) ubåtskapten som tvingas ta till lite okonventionella metoder när USA och Ryssland plötsligt hamnar på randen till ett krig med varandra efter några mystiska undervattenshändelser i norra Ishavet. I rollistan finns också namn som Gary Oldman och Mikael Nyqvist, men ingen av de tre gör någon av sina bättre insatser. Det mesta känns ganska välbekant, vi har sett blinkande radarskärmar, ryska statskupper, tuffa Navy Seals-soldater och nervösa kontrollrum i en rad tidigare filmer, och det finns något småmysigt i det. Det här är en klassisk actionrulle av gammalt gott snitt, och ibland kan det vara precis vad man vill ha. (TP) TIPSET Peppermint (2018) Riley North är en vanlig enkel amerikansk förortsmamma, ända tills den dag hennes man och dotter kallblodigt mördas av lokala gangsters. Trots hennes vittnesmål frias dock gärningsmännen. Riley bestämmer sig för att ta saken i egna händer och efter att ha gått under jorden och förberett sig i fem år börjar hon rensa upp bland slöddret. Hon glider runt som en skugga och börjar att plocka gärningsmännen en efter en. Både polis och gangsters undrar vem den mystiska hämnaren är. Hon är tuff och obeveklig, och gillar man att se skurkar få vad de förtjänar är detta en actionrulle att spana in. Det har i ärlighetens namn gjorts många liknande filmer tidigare, men faktiskt inte så många med en kvinna i huvudrollen. Jennifer Garner passar ypperligt som den hämndlystna mamman och det skulle vara intressant att se henne i fler tuffa actionroller framöver. (TP) The Favourite V.25 Bakom detta vackra och storslagna kostymdrama finner vi den grekiske regissören Giorgos Lanthimos, som tidigare bl a gjort filmerna The Lobster och The Killing of a Sacred Deer. Han är inte känd för att göra lättillgängliga filmer och detta är inget undantag. Det är skruvat, det är sanslöst, det är pråligt, det är pompöst... och det är alldeles underbart. Filmen handlar om den maktkamp och galenskap som rådde i de fina salongerna vid hovet i 1700-talets Storbrittanien när drottning Anne satt vid tronen. Med ängslan och ora fattade hon beslut om landets säkerhet, ofta med starkt bifall från hennes nära vän Lady Sarah. En dag anställs Lady Sarahs avlägsna kusin som husa på slottet och detta är början till en maktkamp om drottning Annes gunst mellan de två. Denna kamp mellan de två leder till att hela riket står till randen av en kollaps. Förutom att hela dramat är otroligt vackert filmat, där varje scen är ett litet mästerverk i sig, så finner vi tre kvinnor i huvudrollerna som lyfter en redan fantastiskt film till oanade höjder. Olivia Colman är enastående i rollen som den ängslige, bortkomne och lite sorgliga drottningen. Rachel Weisz och Emma Stone gör också sina roller som maktsträvande och konkurrerande kusiner med bravur. The Favourite är en film du inte får missa om du älskar film och den bör helst ses på bio. (BN) The Mule V.20 I denna verklighetsbaserade film, som Clint Eastwood även regisserat och producerat, spelar den gamle Hollywoodveteranen Earl Stone -en charmerade och självgod liljeodlare som satt sitt eget ego framför att ta hand om sin familj. Året är 2005 och Earls rörelse blomstrar och han åker runt och frotterar sig i glansen av sin framgång medan hans familj allt mer tar avstånd från honom. Sedan flyttas vi raskt fram till år 2017, hans rörelse har fått slå igen. Han lastar allt han äger och har på en pickup och beger sig till sin familj, i samband med dotterdotterns förlovningsfest, för att på sitt eget lite stolta sätt be om hjälp, vilket inte uppskattas nämnvärt. Pank och med svansen mellan benen traskar han därifrån, då en av festdeltagarna springer ikapp honom och efter att de småpratat en stund ger han honom ett erbjudande om ett enkelt sätt att tjäna pengar på. Han får i uppdrag att leverera en väska till en speciell plats och då Earl är van att ligga på vägarna tar han sig an uppdraget. De lättförtjänta pengarna gör att det som från början bara skulle vara en tur blir en till och en till och... snart är han en beryktad knarksmugglare. Han får också en möjlighet att ställa saker på familjeplanet tillrätta, i alla fall ekonomiskt. Även om filmen är lite ryckig i handlingen, gillar jag tempot och att Clintan valt en roll som han kan bära med värdighet vid ålderns höst. (BN) NOLLTRETTON 55 KLASSIKERN Walk the Line (2006) Vissa filmer blir klassiker direkt och ”Walk the Line” känns som en sådan. Det är svårt att inte bli tagen av musiken, historien och rollprestationerna. Både Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon är fullkomligt briljanta i rollerna som Johnny Cash respektive June Carter. Båda blev Oscarsnominerade och Witherspoon vann. ”Walk the Line” är historien om (delar av) countrysångaren Johnny Cash liv. En man som var lika bundis med Gud som med djävulen, knaprade piller, polade med Elvis men framförallt sjöng sånger så fantastiskt som få andra gjort. Mycket musik blir det självfallet i filmen men man behöver inte vara någon fanatsisk Cash-fantast för att uppskatta det fantastiska skådespeleriet. Filmen är full av enskilt starka scenen och starkast av alla är kanske när Johnny friar till June på scenen medan de sjunger ”Jackson”. (TP)