Nöjesnytt Växjö 1
MÅNADENS PROFIL NICLAS LUNDGREN Foto: Jonas Ljung
dahl Det är lätt att dras med i en framgångsvåg och låta den stiga en åt huvudet. När berömmet öses på så kan egot växa, man försöker göra saker man inte bemästrar och man blir kaxig. Eller så börjar man grubbla, får prestationsångest eller känner en enorm press. Inget av det passar in på hockeyspelaren Niclas Lundgren. Växjö Lakers defensive backspecialist har varit en kugge sedan han anslöt från Västerås 2012, klassas numera som en av SHL:s främsta defensiva backar och finns på förbundskapten Per Mårts radar. Karriären har pekat spikrakt uppåt. Trots det så står Niclas Lundgren stadigt med fötterna på jorden. Han blir inte kaxig, han får ingen prestationsångest. Han bara gör sin grej – spelar en enkel, resolut och effektiv ishockey. – Jag har alltid varit en defensiv back och har alltid satt det i första rummet. Jag inbillar mig att jag var lite mer offensiv i mina yngre dagar i Västerås, men jag insåg att det var defensiven som skulle ge mig framgång. ”JAG TROR DET VAR EN SJÄLVINSIKT, MEN DET KANSKE VAR NÅGON SOM BANKADE I MIG DET ELLER HJÄRNTVÄTTADE MIG. FÖRSVARSSPELET HAR ALLTID OCH KOMMER ALLTID ATT VARA MIN GREJ”. För den breda hockeypubliken är Västeråssonen en doldis. Det är inte han som gör de spektakulära målen, dribblar bort motståndare eller stänker upp slagskott i kryssen. Istället gör han skitjobbet: säkrar upp defensivt, jobbar i sarghörnen, städar undan farliga målchanser. Men han trivs med att agera i skymundan av de offensiva stjärnorna. – Jag har inget emot det. Jag har inget behov av exempelvis mediauppmärksamhet, men visst är det kul om man uppmärksammas när man gör något bra. Jag vet inte om man kan säga så... men jag är väl inte den som säljer biljetter till matcherna, om man säger så. Det gör spelare som exempelvis Tuomas Kiiskinen, säger Niclas. Men om Niclas inte är showens man på isen, så är han det i omklädningsrummet. När lagkamraterna får peka ut vem som håller mest låda innanför de innersta orangea väggarna så pekar majoriteten utan att tveka på Niclas. Han är pratmakaren, humörhöjaren, skämtaren. – Jag får ta på mig det. Ibland kanske det till och med blir för mycket. Jag har faktiskt tänkt på det och försöker välja mina tillfällen lite mer. Men jag vet inte... det ligger nog lite i generna. Det är farsans fel. Eller förtjänst, beroende på hur man ser det. Jag har alltid snackat mycket. Det blir lite roligare så, säger han. Ett ishockeylag består av över 20 individer, alla med rejäla vinnarskallar och starka personligheter, och att kitta ihop så många till en tajt grupp är en utmaning. Jämför med en skolklass som har ungefär lika många elever – det är sällan det är en grupp där alla kommer överens. Därför är humorn och jargongen ett viktigt inslag och det är något som Niclas Lundgren bidrar med. – Ett hockeylag är stor grupp. Man måste känna av stämningen innan man tar sin roll. När jag flyttade hit så var inte Dennis Rasmussen här, han var den ende jag kände då, men han hade ringt till Lenny (Anderlycke, massör) och frågat hur det gick för mig. Då hade Lenny sagt att det gick bra, att jag verkade trevlig men att jag inte sa så mycket. Då hade Dennis sagt att det är inte Niclas, för han vet att jag pratar mycket, berättar Niclas. – Men det var medvetet när jag var ny i klubben. Jag leker inte ”allan ballan” det första jag gör, det tar några veckor (haha). När man är i en ny grupp så får man anpassa sig, känna av vad som gäller. Jag har ju varit med i landslaget ett par gånger till exempel, där säger jag inte mycket. När man känt av gruppen och hittat tryggheten så kan man vara sig själv. Min roll har alltid varit att prata mycket och skämta en del, men jag är inte den som stormar in och tar över. Niclas är snabb med gliringar och pikar i omklädningsrummet. Men han får ofta tillbaka en del också – och då handlar det ofta om hans kläder. Speciellt från nordamerikanerna. Han bryr sig om vad han har på sig, men vill inte kalla sig trendig. – Alltså, tråkigt nog kommer jag nog se ut så här i flera år, säger han där han sitter i sin skjorta och tröja. – Jag ska inte säga att mode är ett intresse, men jag tycker det ska se propert ut. Jag kollar väl in någon blogg också, men jag följer inte trender. Jag vill vara hel och ren, annars är det inget speciellt. Klädutbudet i Växjö är bra. Jag tycker att det finns en hel del bra butiker. På tal om att vara hel - Niclas Lundgren är Växjö Lakers ”iron man”, det vill säga han har inte missat en match sedan han kom till klubben 2012. Att spela över 140 matcher i sträck är ovanligt i dagens hockey. – Peppar, peppar, ta i trä, men så är det. Jag har fått frågan några gånger om varför jag lyckats med det, men jag har inget bra svar. Lite tur, lite skicklighet. Det är inget jag tänker på. Jag gör alltid samma sak före och efter matcher och arbetar på samma sätt med träningen. Jag har tydligen hittat något som fungerar för min kropp. Inga skador alls de senaste åren alltså. Annars var Niclas med om en otäck incident 2011 när han spelade i Västerås. Han skulle hämta en puck i egen zon och blev rammad i ryggen av en motståndare och föll in i sargen och blev liggande på isen. Först efter en kvart så kunde han, med hjälp av bår och iförd stödkrage, föras av isen och tas till sjukhus. – Jag blev tillsagd att ligga still. Man var orolig för min nacke och rygg. Jag själv var väl inte så orolig. Jag tänkte inte på vad som skulle kunna hända. Men jag var inte kaxig precis. Mina föräldrar var ju på läktaren också, det var inte kul och det är klart att de blev oroliga, minns Niclas. – Jag hade fruktansvärt ont i ryggen i ambulansen, det var som att ha en kniv där, men jag fick smärtstillande när jag kom till sjukhuset. De kollade allt: nacke, rygg och huvud. Det var okej och det var såklart skönt. Däremot hade jag fruktansvärt ont i vänster handled och det sa jag till läkarna, och då kollade de och