Advokaten 1
Gästkrönika GÄSTKRÖNIKÖR BJÖRN HÄGER Pressetiska
principer för namngivning i november 2010 kallar polisen i Malmö till presskonferens. En 38-årig man är häktad på sannolika skäl misstänkt för ett mord och fem mordförsök. Polisens informationschef uppmanar medierna att inte säga att den misstänkte serieskytten heter Peter Mangs. När namn och bild slås upp på förstasidor och löpsedlar sjunker så klart bevisvärdet för framtida vittneskonfrontationer. Expressen publicerade ändå. Tidningen hävdade att allmänintresset var uppenbart att få veta vem som misstänks vara den nye ”laserman” som under lång tid spridit skräck i Malmö. Fem år senare, i november 2015, är polisens attityd en annan. Då höjer Säkerhetspolisen nivån för terrorhot i Sverige. Och det är sannolikt någon inom polisen som förser just Expressen med namn och bild på en efterlyst 22-årig asylsökande bosatt i Boliden. Man låter förstå att publicering av bilden kan hjälpa polisen att hitta och gripa den misstänkte terroristen. I stort sett alla medier i Sverige publicerar namn och bild på den misstänkte. Och både pressen och polisen får stå med skammen när misstankarna visar sig vara fel. Ingen av dessa två namnpubliceringar fälls av Pressens opinionsnämnd. I pressetiken finns ingen regel om att man ska ta hänsyn till att polisen vill göra sina utredningar i fred som i fallet med Peter Mangs. De ansvariga utgivarna försvarade utpekandet av 22-åringen i Boliden med att publiceringen var rätt när den skedde, eftersom de inte hade något skäl att tvivla på polisens uppgifter. Förrän det var för sent. Principerna för publicering av namn på brottslingar kan vara svåra att begripa sig på, och är troligen den utgivarfråga som diskuteras oftast på svenska redaktioner. Uppe till höger på uppslaget är ett försök att förklara hur medierna tänker. TT tog för några år sedan fram ett diagram som visar hur människor med makt får tåla mer. Och hur brottets art påverkar. De flesta brottslingar namnges aldrig i pressen. Fyllebråket som slutar med att någon knivdödar någon annan hemma i bostaden bedöms sällan ha allmänintresse. När jag försökt förklara denna princip för människor som bor i USA, skakar de bara på huvudet. Där betraktas 44 det som en del av straffet att bli uthängd offentligt. Allmänheten anses också ha rätt att få veta vilka mördare och pedofiler som bor i ens kvarter. Så är det också på andra håll i världen. Svenska medier har en unikt återhållsam policy vad gäller att publicera namn på brottslingar. Det gäller även publicering av alltför detaljerade uppgifter. Jag minns en polisnotis jag skrev på mitt första vikariat som reporter, som började: Bjuråkersbo greps för rattfylla på flakmoped – på sin 60-årsdag. Dagen därpå gav chefen mig en lektion i konsten att anonymisera. Jag hade lika gärna skrivit ut namnet. Alla i byn förstod ju direkt vem det var. namn publiceras när det föreligger allmänintresse. Vilket inte betyder att man ska publicera bara därför att allmänheten kan vara intresserad. I slutändan är det Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd som bedömer om publicitetsskadan anses större än allmänhetens intresse av att få veta – och om tidningen ska klandras. Och där sänks ribban ju högre upp på samhällsstegen man kommer. Statsministern hamnar på löpsedlarna redan när han ertappas med att snatta lösgodis i affären. Samma gäller ministern som åker fast för rattfylla. Misstänks justitieministern för något brott blir det fullt utpekande redan på gripandenivån. Det gäller i princip också övriga statsråd, partiledare och andra högt uppsatta politiker. Liksom riksåklagaren, rikspolischefen och några till i rättsapparatens topp. Säkert också några av de mest kända advokaterna. Politiker, domare, höga myndighetschefer, företagsledare. Makthavare namnges i princip alltid om det gäller ett brott begånget i tjänsten, särskilt om de verkar inom offentlig sektor. Har brottet begåtts i den privata sfären blir bedömningen svårare. Är det relevant att politikern är dömd för misshandel? Köpt sex? Snattat i affären? Relevansen ökar om hen är aktiv i rättsfrågor, har skrivit motioner om prostitution och vill ha nolltolerans mot småbrott. Pressombudsmannen Ola Sigvardsson brukar förklara principen för namgivning med att allmänintresset ökar när det gäller personer som bygger samhället. Men också Advokaten Nr 9 • 2016