Advokaten 1
Gästkrönika Bestialiskt brott Yrkesrelaterat brot
t Brott i privata sfären Ej namn Ej namn Ej namn Medelsvensson av brottslingar för de personer som river det. Därför namnges tidigt den som misstänks ha mördat statsministern. Massmördare och brutala våldsmän kan också räknas hit. Särskilt om offren är skötsamma samhällsmedborgare. Därför har Anders Eklund, Mattias Flink och Niklas Lindgren blivit kända namn för allmänheten. Misstänkta terrorister kan heller inte räkna med någon större hänsyn i medierna. Intresset för att hänga ut vissa brottslingar påverkas av tidsandan. På sjuttiotalet var det knarkhandlare, på åttiotalet skalbolagsplundrare och nolltaxerare, på nittiotalet mc-klubbar och nazister. På senare år har framför allt Expressen flyttat fram positionerna vad gäller att avslöja och publicera identiteten på människor som sprider rasistiskt hat på nätet. Presssens opinionsnämnd har friat Expressens publicering av personer som ägnat sig åt sådant utan att ha framträdande samhällspositioner. Däremot har Pressens opinionsnämnd tydligt markerat åt ett annat håll. Kändisar, som inte är makthavare, har rätt till en skyddad sfär. Expressen fälldes för att ha publicerat en film där en känd skådespelare ses ta kokain i sällskap med kriminella. För nämnden var det ointressant om detta var sant eller inte. Inte heller spelade det roll att skådespelaren agerat hårdför polis i många filmer. Opinionsnämnden tyckte inte att det hade allmänintresse och fällde publiceringen. oftast väntar medierna med att publicera namn tills domen har fallit. Men finns det stort allmänintresse väljer många redaktioner att publicera i samband med att åtal väcks och förundersökningen blir offentlig. I extrema fall väljer vissa tidningar att publicera ännu tidigare. Som Expressen gjorde i fallet med Peter Mangs. När Mijailo Mijailovic´ häktades misstänkt för mordet på utrikesminister Anna Lindh namngavs han av Dagens Nyheter och Norrbottens-Kuriren. Tidningarna hävdade att allmänintresset gick före kravet på att skydda den enskilde från publicitetsskada. Och publiceringarna friades av opinionsnämnden. Ett självklart beslut, kan tyckas. Att saken över huvud taget prövats i pressetiska instanser visar hur speciellt det svenska systemet är. Var annars i världen skulle pressAdvokaten Nr 9 • 2016 Namn Ej namn Ej namn Okänd person, men viktigt jobb, t.ex. ledare för mellanstort företag Myndighetsutövare Namn Namn Ej namn Namn Namn Namn Aktiv politiker Chefer rättsväsende Storföretagsledare Maktställning ”Principerna för publicering av namn på brottslingar kan vara svåra att begripa sig på, och är troligen den utgivarfråga som diskuteras oftast på svenska redaktioner.” sen inte berätta vem som häktats för mordet på landets utrikesminister? Och försiktigheten med att namnge misstänkta brottslingar har en baksida. Vi kallar dem 32-åringen, terrorsvensken eller nöjesprofilen, och öser sedan på med detaljer – som vi inte skulle ha publicerat om namnet stått där från början. Sedan kan läsarna googla fram vem nöjesprofilen, 32-åringen eller Mona Sahlins livvakt är, och lägga sitt eget pussel. Eller så publiceras namnet när domen fallit. Ihop med detaljer som sammantaget skadar onödigt mycket. Inget talar för att tidningar hänger ut mer i dag än tidigare. Tvärtom. För hundra år sedan var polisnotiserna en kloak av förklenande omdömen. Mördare och offer kunde förses med epitet som ”försupet fattighjon” och namnges utan pardon, gärna med direkt utpekande av vem som troligen var skyldig. Svenska publicister såg problem med detta och skapade därför det självsanerande pressetiska system som i år fyller 100 år. Principerna har starkt stöd hos allmänheten. Och så länge systemet fungerar som det ska bör det hålla politikerna borta från att stifta lagar som inskränker den tryckfrihet som i år fyller 250 år. Så är i alla fall tanken. Björn Häger Journalist, Publicistklubbens ordförande 45