Kollega 1
Carl Schlyters förslag för att kontrollera lobbyi
ngen För varje mejl eller annan försändelse lobbyister skickar till politiker ska en kopia skickas till ett offentligt register. Avkylningsperioder för politiker. Det ska inte vara möjligt att gå direkt från toppolitiken till lobbybranschen, i synnerhet inte om ansvarsfrågorna är desamma. Tillträdesbrickor till EU-parlamentet ska delas lika mellan olika intressen: näringsliv, ideella organisationer och universitet/högskola. Regelöverträdelser ska sanktioneras kraftfullt. Det är uppdragsgivaren som ska bestraffas. Inte som i dag lobbyfirman. tydigt begrepp letat sig in i det så kallade arbetstidsdirektivet för fyra år sedan. Direktivet fastslog att ingen skulle behöva ha en veckoarbetstid längre än 48 timmar. Fast man ville undanta polis och militär. Sedan ville man undanta vd:ar. För att hitta en formulering som slog samman flera aparta yrkeskategorier uppfanns begreppet autonoma arbetstagare. Exakt hur lobbyarbetet såg ut bakom den formuleringen är höljt i dunkel, men effekten blev dramatisk. – Ingen vet ännu vad autonom arbetstagare betyder. Det finns ingen rättspraxis. Vissa arbetsgivare menar att det omfattar alla som är medlemmar i till exempel Unionen, säger Mats Essemyr, utredare på TCO. Carl Schlyter är EU-parlamentariker för svenska Miljöpartiet. Han är kritisk till lobbyverksamheten i Bryssel. Orsaken är den massiva obalansen. Av alla de cirka 270 inbjudningar han får varje vecka kommer 85 procent från mycket starka ekonomiska intressen. De andra, ideella organisationer som Greenpeace, Läkare utan gränser och Röda Korset‚ har ingen chans att hävda sig. – Jag ser det som ett strukturellt problem. Har du ätit middag med en trevlig människa som förklarar att hans företag går under på grund av ett visst förslag är det svårt att inte ta åtminstone lite hänsyn till det. Om Carl Schlyter ville skulle han kunna äta alla måltider gratis varje dag, inklusive frukost. Han tackar nästan alltid nej. – De få gånger jag tackar ja ska det vara en hög nivå, som när jag fick inbjudan att träffa Volvos företagsledning. Då finns det ju en chans för mig att påverka åt andra hållet. Dessutom ser jag till att efteråt ta kontakt med en ideell organisation som företräder det motsatta intresset. Enligt Carl Schlyter menar de flesta parlamentariker att de inte låter sig påverkas och tycker kanske att det är ganska trevligt. Många parlamentariker lever långt från familjen, i små lägenheter, och har tråkigt på kvällarna. Den gröna gruppen i EU-parlamentetet, som Carl Schlyter tillhör, lät två forskare granska två viktiga lagar som ändrades på vägen mellan kommissionen och parlamentet. De fann att 94 procent av ändringarna var antingen ordagran10 KOLLEGA 4-12 na förslag från påtryckargrupper, eller att deras andemeningar och tankegångar letat sig in. Ofta döljer lobbyisterna sina avsändare. Som när EU-parlamentet skulle diskutera lagstiftning om mjukvarupatent och det plötsligt fanns en branschorganisation med ett 30-tal företag som propagerade för strängare mjukvarupatent. Samtliga företag var dotterföretag till eller finansierade av Microsoft. Andra exempel är när läkemedelsindustrin startar högljudda patientorganisationer som kräver att samhället ska finansiera nya dyra läkemedel. Hur medvetna är politiker och beslutsfattare om detta? – De är i bästa fall mycket naiva. De tror att de har fullständig koll och att det inte låter sig påverkas. Men hard facts talar för sig själva: Varför skulle annars industrin satsa miljarder kronor på lobbying? Gunnar Hökmark är moderat EU-parlamentariker. Han delar inte Carl Schlyters uppfattning. – Det är fullt rimligt att de som berörs av en lagstiftning får ge sin syn på saken. Det må gälla företag, fackföreningar, miljöorganisationer med mera. Om vi parlamentariker slutade lyssna skulle vi helt tappa kontakten med verkligheten. Då skulle vi låsa in oss i vårt elfenbenstorn, säger Gunnar Hökmark. Han är heller ingen vän av att reglera lobbyverksamheten. – Det vore som att reglera opinionsbildningen. Enligt Carl Schlyter är facken relativt bra som lobbyister men deras räckvidd är begränsad. De har inte tid och kraft att engagera sig i annat än i de rent arbetsmarknadspolitiska frågorna. Frågor om kemikalier och annat som också rör arbetsmiljön hinns inte med. Mängden beslut som fattas i Bryssel är så enorm. Journalisterna hinner inte bevaka, fulgrepp och skadliga beslut passerar oftast osedda. – Ju längre upp besluten flyttas, desto mer ökar inflytandet från ekonomiskt starka grupper. Det är ganska lätt för multinationella företag att påverka en handfull politiker på EU-nivå. Det är svårare för dem att påverka 50 000 kommuner i Europa. Carl Schlyter (MP) ser stora problem med den utbredda lobbyverksamheten i Bryssel. »... hard facts talar för sig själva: Varför skulle annars industrin satsa miljarder kronor på lobbying?« CARL SCHLYTER 20 000 Så många heltidsanställda lobbyister uppskattas jobba i Bryssel för att påverka 754 EU-parlamentariker. Alltså mer än 20 lobbyister per politiker. ADAM IHSE / SCANPIX