Nöjesnytt Jönköping 1
DEBUTERAR SOM SOLOARTIST Efter att ha förgyllt sv
ensk pop- och rockmusik med bandet Sahara Hotnights debuterar nu sångerskan Maria Andersson som soloartist. Singeln End Of Conversion finns ute nu och i vår släpps debutalbumet Succession. Den 13 maj spelar hon dessutom på Hush Hush Club i Jönköping. H istorien om Sahara Hotnights är historien om fyra unga tjejer, barndomskompisar från Robertsfors, som erövrade världen med oerhört catchy och smart poprock. De var bara tonåringar när de slog igenom i slutet av 1990-talet och tidningarna ville aldrig sluta hylla dem – även om de ibland blev kallade både tjejband och näpna. Men efter 20 år tillsammans och flera varv i turnébussar och flygplan runt Sverige och världen var det slut på orken och de bestämde sig för att pausa bandet. Det är nu fem år sedan och det är också så lång tid det tagit för Maria Andersson, som nu även har efternamnet Lundell, att bestämma sig för att satsa på en solokarriär och skriva ihop låtar till en skiva. För efter Sahara Hotnights gick hon igenom vad hon kallar en tonårskris, där många existensiella frågor poppade upp igen: Så det där tvivlet som folk brukar få, om vem man är eller vad man vill, det sköts upp för oss – för mig sköts det upp tills jag var över trettio. Vad vill jag? Har jag valt att göra musik eller blev det bara så av slumpen? Vilket egentligen är en konstig fråga, för svaret spelar ju ingen roll. Det är bara i vår tid nu som det är så viktigt att välja själv. Men jag fick panik av all frihet: jag älskade inte att vara min egen dräng, som man ju förväntas göra, berättar hon i en intervju med DN. Efter tvivel, studier på komvux och allvarliga funderingar på att bara bli en vanlig anställd någonstans är nu alltså Maria Anderssons solokarriär igång. Det första smakprovet, färska singeln End Of Conversion, är en somrig och dansant liten pärla, som för tankarna till det tidiga 90-talets indie- och britpopvåg, men med fötterna stadigt i samtiden. Och precis som i fallet med Sahara Hotnights bästa stunder luktar det hit lång väg. – Det som tagit längst tid med skivan var den mentala förbere”I BANDET VISSTE VI ATT VI ALLTID HADE VARANDRAOCH VI SLOG IGENOM I EXAKT RÄTT ÖGONBLICK, NÄR VI FORTFARADE VAR BARNOCH VISSTE ATT VI VAR BÄST”. delsen. I bandet var vi en helhet där alla kompletterade varandra. En bläckfisk med åtta armar. Jag var den kreativa och slarviga. Någon annan var praktisk och klok. Och nu skulle jag plötsligt bekräfta mig själv. Det är svårt att lära sig, men jag antar att det är en bra grej att kunna. För överlevnaden och så, säger Maria i samma DN-intervju. Succession är en väldigt personlig platta rent textmässigt. Maria skriver om sin pappa, om sin uppväxten i Robertsfors och existensiella frågor. Albumtiteln förklarar hon med att det anknyter till tanken om att axla manteln, eller axla arvet, i motsats till att man faktiskt inte alltid väljer vad man ska göra med sitt liv och det ofrånkomliga i att inget egentligen förändras. Men trots alla funderingar och tvivel är Maria Andersson nu redo att gå sin egen väg musikaliskt, utan tryggheten från sina barndomskompisar. Och hon är inte orolig för vilket uttryck hennes delvis nya personlighet på skiva och scen ska te sig. Saxat från DN igen: – Vad jag gjort är egentligen inte nytt utan bara en spegel av mig, av tiden. Av att växa upp och förstå att man inte måste skrika för att göra sig hörd. Jag är intresserad av de små medlen. Av den hårfina gränsen mellan någon som står på en scen och är avmätt och cool – eller avmätt och blodfattig: konsten i det. Jag ser fram emot att spela. Jag har en lugn nerv nu. I TEXT: OLA KARLSSON FOTO: OSCAR NÄSSTRÖM 16 | nöjesnytt