019 1
SAMHÄLLE text: Hanna Bergström bild: Niklas Hellg
ren & Hanna Bergström INCEL, VIMSE SPINDEL S ex och begär, är det allt vi är? Hanna Bergström träffar de bokaktuella författarna Linda Skugge och Zara Kjellner som båda på olika sätt berör sexualitet och begäret efter kvinnors kroppar. Incel är en förkortning för ”involuntary celibates”, och utgör ett community av människor, till större delen män under 30, som lever i ofrivilligt celibat. Incels befinner sig tillsammans i en mörk online-subkultur där de känner sig åsidosatta och förtryckta av mainstreamsamhället, och i synnerhet av kvinnor som inte ger dem tillgång till deras kroppar och som därför förtjänar att behandlas illa. Anmärkningsvärt är att rörelsen ursprungligen startades av en kvinnlig student på 90-talet, för att hon behövde ett sammanhang där hon kunde diskutera sin sexuella inaktivitet med andra. Det var då ett välkomnande forum för att få tips och råd, långt ifrån dagens realitet där korsbefruktande av extrema sammanhang skapat ett forum där ilskan tagit över. Medlemmarnas nihilism och ilska har nu även orsakat hemskheter utanför skärmarna. I Linda Skugges ”Äktenskapet – sex berättelser” möter vi kvinnor som är trötta på äktenskapet. Som inte finner sex särskilt intressant och som på olika sätt reflekterar över sina relationer samt sexuella liv. I Zara Kjellners ”Manhattan” är det istället frågan om en ung, kvinnlig flanör som fyller sina dagar med att antingen ta hand om sin sjuka mamma, eller när hon inte gör det, utforska den kvinnliga kroppens olika öppningar. När jag träffar Zara på bokmässan har hon precis deltagit i ett seminarium och jag frågar henne om något 12 NOLLNITTON hon tidigare sagt och som fångade min uppmärksamhet lite extra. Nämligen att ”hudlösheten är kvinnans inträdesbiljett i offentligheten”. Zara förklarar att det är en typ av rörelse in i kvinnokroppen som hon nu tycker är tydligare än någonsin, och som hon tycker att man kan se i många olika samtalsformer. – Många kvinnors berättelser fokuserar på just detta: det är hudlöst, det är kroppsligt, det är köttsligt. Det är en tradition kvinnor alltid har verkat inom. Männen ska vara i ande, kvinnan i kropp. Sedan kan man säkert äga sin berättelse på andra sätt, men det går inte att frångå att det finns en marknad som begär kvinnors kroppar. Det är en sådan sanning bara. Jag tänker att man aldrig är fri i ett system. Och trots att man kan förhålla sig till det på olika sätt, och prata om sin kropp offentligt, har jag svårt att se att man bara skulle kunna göra det på sitt eget sätt och vara fri från sin omgivning. Jag tror inte att man kan bli fri inom en struktur. Man är ju genomsyrad med olika idéer. Det beskrivs ofta att det inom incelcommunityt är just en strävan efter den normativa parrelationen, och frånvaron av densamma, som driver på ilskan och självömkan. Genom att kvinnor inte släpper in dem begränsas också deras möjlighet till det önskvärda en relation kan ge: sexuell samlevnad, förbättrad ekonomi och personlighet. Har ni några tankar om incelcommunityt? Zara: En tydlig form för vansinnet som syns i subtilare former överallt. Linda: Det talas mycket om att incelmän är farliga vil