Golf - Den stora sporten 1
8 TRE TANKAR GOLF - SPELET INNE I SPELET Undertec
knad har levt i aktiv symbios med golf sedan slutet av fyrtiotalet. Det är till tiden inget rekord, det finns horder av gamla stötar som jagat "the white little pill over the hill" långt längre. När jag den där magnifika septemberdagen klev upp på min första tee, anade jag inte, att jag var på väg in i en högst märklig och förtrollande värld. Men jag hade inte haft många bollar i luften förrän jag blev trollbunden. Om någon av mina faddrar då hade sagt mig, att jag sex decennier senare skulle ha rest världen runt (nästan) med handske och skor i bagaget, spelat i ur och skur, läst ett mindre stadsdelsbibliotek med böcker om golf och golfare, under många år tjänat en klubb som sekreterare och själv skrivit böcker om fenomenet golf, skulle jag ha ställt mig helt oförstående. Men så blev det. Den dagen lärde mig, att "golf passar alla sorter av män och alla samhällsställningar. Den starke och den veke, den halte och den lytte, åttioåringen och pojken, den rike och den fattige, pastorn och den tvivlande kan spela varje dag, utom söndag." Orden är Sir Walter Simpsons, 1887; att han inte omfattade flickor och kvinnor i dem då är väl lätt att förklara. Hans bok hade fått titeln, The Art of Golf, en titel som verkligen låg rätt i tiden. Man får minnas, att från 1880-talets början startar en golfboom, som med tillfälliga svackor skulle fortgå till krigshösten 1939. Och Simpson är bara en av många att förse myriader av nybörjare med golfläsning av hög litterär kvalitet. OM TILLKORTAKOMMANDES KONST Det läsarna upplevde var variationer på ett grund-tema, golfspelets överlägset mångfacetterade tidsfördriv. Entusiastiskt, kärleksfullt och välformulerat förmedlades kärntanken, att det från driverns skarpa klick till hålkoppens kluck var resan "through the green" som gällde. Resan var meningen och målet. Det var inte poängen som var poängen utan bollen som var poängen. Det som där och då händer binder all världens golfare samman, till ett brödraskap, och blir den känsla av lustfullt tillkortakommande (the humiliation factor) som man delar med varandra och inte skäms för. P.G. Wodehouse har tolkat det här fenomenet genialt: "Well, my handicap is twelve, and not so darned at that. There are days when I play my second from the fairway of the next hole but one, days when I couldn't putt into a coal-hole with "Welcome!" written over it." En sann golfare lever således med sin otillräcklighet, dukar inte under utan hämtar stimulans från den. Det dröjer inte länge förrän han efter en normalt vidrig runda ändå kan säga: Vilket fördömt idiotisk spel, när slår vi ut i morgon." En sann golfare dör med spiskorna på, med pegs i fickorna och bogey i blicken. OM HANDBÖCKER OCH ATT JAGA NYA STICKOR Simultant med de lockande böckerna om golf kom en strid ström med instruktionsböcker. Allt gick att sälja, en tid. Men, varför läsa sådana eller ens ta lektioner? Upptäckten av en "andra", en inre golf gjorde clinicbesöken rätt överflödiga. En sann golfare klurar själv ut hur birdies kommer till. Det är spelets ständiga utmaning under resans gång. Jag har naturligtvis länge önskat att någon gång kunna lägga golfvanten på Ted Ray's klassiska "On Taking Turf" och Sandy MacBean's "How To Become a Scratchman from Your First Season by Studying Photographs", dråpliga titlar som dock i långa tider varit och är oåtkomliga för en ägare till ett pörte med taxerad sjöglimt. Och visst finns det guldkorn för en tänkande duffare att hämta i Michael Murphy's "Golf in the Kingdom" och Harvey Penick's lilla röda "Lessons and Teachings from a Lifetime in Golf". Det är svårt att förstå behovet av att ständigt byta klubbor etc. Särskilt till de senaste, de förlåtande. På mina klubbor står det Ben Hogan, och han lär ju vad jag vet ha spelat stor golf? På 90-talet krängde jag till mig några Tommy Armour; det blir ett klubbyte vart trettionde år. Poängen med golf är ju obefintlig, om man ovanför