Golf - Den stora sporten 1
6 TRE TANKAR DÄRFÖR UTÖVAR VI IDROTT Några få gån
ger har jag träffat bollen, ett obegripligt otal gånger har jag sett golf på TV, jag antar att denna — just obegripliga — men lockande sport innehåller en hemlighet. Vad är då den inre, hemliga motorn i det att spela och tävla i golf? Man skulle naturligtvis kunna fråga: varför idrott? Då finns det en rad svar. Ofta medicinska. Nästan alla positiva. Det hjälper oss inte mycket. Varför inte golf när man ändå ska promenera? som det brukar heta. En boll kan man ju ändå alltid slå till i pauserna. Men — tävla? Varför tävlar människan? Det är svårare, och intressantare. När Ivar Lo-Johansson skrev sin med rätta ökända stridsskrift "Jag tvivlar på idrotten" på 3o-talet var tävlingsinstinkten nästan identisk med ondska, i varje fall inom idrottens fält; tävlingsmänniskan. Ivar Lo undantog dock litteraturens av både honom och mig väl kända djungel, där ju bara ädla känslor finns. Men idrotten drog unga människor i olycka. Det var ofrånkomligt. Till slut drabbades i hans bok, om jag minns rätt, den i idrottens olycka inlockade stackars unge mannen, en löpare, av ett skavsår i hälen. Det missköttes, han fick kallbrand och dog en rättvis död: nemisis divina, så kan det gå. VILKEN VILJA ÄR STARKAST? Det fanns dock en grundtanke i boken som överlever hos många som misstror idrott. Den är, att den tävlande i grunden önskar besegra mer än vinna. Skillnaden är inte oväsentlig: den som vinner besegrar ju, men ordet "besegrar" innehåller en annan dimension: att det är segern över en annan människa som är idrottens mening. Att tävlingens själva motor är att trycka ner, besegra, mosa, förnedra, tillplatta eller förminska den medtävlande. Att definiera den andre som svag. Styrkans destruktiva svarta sida. Och innerst inne rädslan för svaghet. Och visst finns detta, eftersom i princip allting finns. Men om, bland alla dem som sysslat med tävlingsidrott i någon form, en enkät gjordes, och alla var uppriktiga, och de tillfrågade sanningsenligt granskade de svarta djupen i sina själar, skulle svaret ändå bli: det där är inte sant. Det är inte så där vi kände det. Vi ville vinna, men aldrig såg vi den besegrade som en förnedrad. Skulle vi förakta någon som vi besegrat? Förakta? Never. Aldrig i helvete. Nonsens. Detta, skulle nästan alla på något sätt idrottsaktiva säga, är en intellektuell konstruktion som inte stämmer i idrottens värld. Fast felslutet påminner om andra felslut, som i debatten om skolan. Men jag kan inte påminna mig att jag själv, under den lyckliga tid i folkskolan när vi hade en 15-gradig betygsskala redan som 8-åringar, och när jag höjt betyget i Historia från BA- till BA, såg mig om i klassen och föraktade dem jag kanske passerat. Men jag ville förbättra mig. Och kunde jag var det stort, och de andra fanns på något sätt inte. Och i varje fall var det mitt personliga ansvar att förbättra resultaten. Vilket var det viktiga. Inte att mosa andra. SOLIDARITET OCH GEMENSKAP Men denna fråga om motorn. Vad är det då som är själva motorn i tävlingsidrotten? Tur nog finns det inte ett svar, men många. För ett oändligt antal unga människor är idrottens värld ett sätt att komma in från ensamheten; och man lär sig den sociala gemenskapens hemliga kodsystem, och solidaritet, och gemenskap. Mänsklig värme kan faktiskt också inläras. För andra, t.ex. invandrare, är det steget in i en integrerad värld. För ytterligare andra, skulle säkert gamle Freud ha sagt, just ett sätt att dölja det man inte vill visa genom att visa det man kan, och inte behöver dölja. Men framför allt bygger begreppet tävling på en enkel, existensiell princip: att man vill förbättra sig, mätbart. Jag inser att det är en friidrottare som talar, men: viktigare än att vinna är att förbättra sina personliga rekord. En sedermera ryktbar svensk släggkastare, Eric Umedalen, formulerade en gång detta infångad i en berömd