Golf - Den stora sporten 1
TRE TANKAR 7 "DET ÄR INTE SÅ DÄR VI KÄNDE DET. VI
VILLE VINNA, MEN ALDRIG SÅG VI DEN BESEGRADE SOM EN FÖRNEDRAD. SKULLE VI FÖRAKTA NÅGON SOM VI BESEGRAT? FÖRAKTA? NEVER. ALDRIG I HELVETE. NONSENS." idrottsskandal: han urholkade en gång sin slägga och var nära att sätta världsrekord, och lånade absurt nog ut den lätta fusksläggan till sina värsta konkurrenter, med förklaringen: "Huvudsaken är ju inte vem som vinner, huvudsaken är att rekorden förbättras". Det är faktiskt mycket sant, på det personliga planet, för de flesta tävlande. Den tävlande är därför fångad i mätbarheten. Det som inte kan mätas finns i princip inte, och kan prestationen inte mätas uppstår oklarhet. Också för betraktaren. Vad är en prestation? Vem kan avgöra på löpsteget om en ensam 10 000-meterslöpare springer på 3o,55 eller på 27,20? Inte jag. Inte någon. Men tiderna är skillnaden på elit i norra Västerbotten och världselit. Och hur avgörs då om betraktarens upplevelse är historisk eller bara kuriös? Kronometern, i detta fall. Tävlingsidrottens nyckel är mätbarheten, inte i första hand i relation till de andra, utan till sig själv, eller till andra mätbara resultat. ATT BROMSA ÅLDRANDETS FÖRFALL Eftersom jag alltså inte spelar golf själv (jag har aldrig lyckats nå ner till bollen, den duckar för mig, jag slår på toppen, vore golfbollen inte så slagrädd skulle jag säkert vara en lysande spelare, men jag kommer aldrig fram till green) — eftersom jag inte är en praktiker har jag kommit att uppskatta golfens teori. Detta att glädjas åt att gå från 35,4 i handicap till 32,2 handlar just om kampen mot sig själv. Detta att bromsa åldrandets förfall genom att hålla sin handicap nere, att acceptera ett stigande åldrande speglat i handicapsiffran, men långsamt! långsamt! bromsa det! det tycker jag om, i princip. Att golfen är en idrott där precision kan uppväga styrka, det är fint. Att det är en sport med obegripligt komplicerat regelsystem som, i golfspelarens ensamhet, skapar lagar man är ensam om att lyda, och ensam om att utdöma straff; det är rätt fint. Att den inte tar slut vid 30-årsåldern, när man inte platsar ens i B-laget, det är också fint (fast storheten i att stiga från Bureå IF:s B-lag till A-laget i div 4 Norra Kustserien, det kan en golfspelare nog inte förstå). I lagsporternas oerhörda gemenskap, det att komma in från ensamheten, där finns det andra drivkrafter. Till sist återstår alltid en idrottens innersta hemlighet, inom golfen som inom andra sporter. Jag inser att jag inte kommer åt denna hemlighet. Golf är en social sport, säger många golfare: det ska vara i klubbhuset efteråt då. Men tills vidare envisas jag att tro att golfen är en ganska ensam sport för ensamma människor som vandrar över oändliga grässlätter, och bara ibland ropar ord till varandra: jag tror det är "fore". Jag undrar vad det betyder. KOM! kanske? Kom närmare? Jag är så ensam? Eller vad tänker de där i sin oändliga ensamhet? Golfarnas tystnad, det intresserar mig: vad de tänker där ute på fältet där de vandrar omkring med drömmen om att förbättra sig, eller dö lite långsammare, och utstöter sina "Fore!" som sorgsna canadagäss på väg till ett annat land långt, långt borta. Per Olof Enquist är författare, ledamot av Svenska Akademin och före detta höjdhoppare av svensk elitklass.