Advokaten 1
A ansökte hos Skatteverket om att få byta efterna
mn. Ansökningen avslogs varpå AA överklagade till Förvaltningsrätten i Stockholm som avslog överklagandet. Kammarrätten i Stockholm biföll hennes överklagande dit, varefter Skatteverket överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen.” Citatet är hämtat från inledningen i ett anonymiserat färskt avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). En till synes trivial fråga, ett namnbyte, gick nämligen till högsta instans, där den avgjordes i plenum. Men det var inte själva namnfrågan som behandlades av samtliga 15 justitieråd. HFD avslog nämligen i en mindre sits Skatteverkets överklagande genom en deldom, och Kammarrättens dom vann därmed laga kraft. Kostnaden för det ombud som den berörda kvinnan hade anlitat för att nå framgång med sitt yrkande (60 250 kronor) ansågs dock vara så viktig, att den hänsköts till avgörande av samtliga justitieråd. I HFD drevs frågan om rättegångsUnder 2021 avgjordes drygt 184 000 mål i Sveriges tolv förvaltningsrätter. Något mindre än hälften av dem var migrationsmål och tvångsvårdsmål, måltyper där den enskilde som ställs mot myndigheterna har rätt till ett offentligt biträde, som bekostas av allmänna medel. Även i de närmare 18 000 socialförsäkringsmålen eller de nästan 28 000 målen enligt socialtjänstlagen, och alla andra måltyper, stod det förstås de inblandade fritt att anlita advokat. Men väljer den enskilde att göra detta måste han eller hon så gott som alltid stå för kostnaderna själv. Och det är dessa regler – eller snarare bristen på regler om kostnadsersättning – som nu kommit att ifrågasättas allt mer. Sebastian Wejedal, lektor i processrätt vid Göteborgs universitet, hör till kritikerna. – Det finns enligt min mening ab”Det finns enligt min mening absolut situationer där obalansen mellan parterna blir så påtaglig att man inte kan prata om en rättvis rättegång om den kostnadernas hantering med hjälp av Centrum för rättvisas jurister. De hävdade att ombudskostnaderna varit befogade för att kvinnan skulle kunna tillvarata sin rätt. Enligt Centrum för rättvisas jurister skulle det därmed strida mot kvinnans rätt till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen, EU-stadgan och regeringsformen att neka henne ersättning för dessa kostnader. Men åter till HFD:s beslut senare i artikeln. Varför var just kostnadsfrågan så central att femton av landets skarpaste juridiska hjärnor satte sig för att avgöra den tillsammans? OM HFD:S BESLUT I KOSTNADSFRÅGAN En kvinna som med hjälp av ett ombud vunnit mot Skatteverket drev, med hjälp av Centrum för rättvisas jurister, frågan om ersättning för rättegångskostnader till högsta instans. Hon anförde att de kostnader som hon haft för att tillvarata sin rätt varit befogade med hänsyn till sakens beskaffenhet och att det skulle strida mot rätten till en rättvis rättegång enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen, artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) samt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grund26 26 läggande rättigheterna att neka henne rätt till ersättning. Högsta förvaltningsdomstolen avgjorde målet i plenum, med alla femton justitieråd. HFD konstaterade i sitt beslut att det inte finns några föreskrifter om ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsprocessen förutom specialbestämmelserna om skattemål. HFD ansåg också att förvaltningsprocessen är så utformad att den regelmässigt uppfyller de krav som kan ställas för att en rättegång ska anses rättvis. I de undantagsfall där reglerna inte räcker till för att tillförsäkra en person en rättvis prövning kan denne begära kompensation för sina rättegångskostnader i förvaltningsmålet genom reglerna om skadestånd. HFD konstaterade avslutningsvis att domstolen hittills omväxlande har avslagit och avvisat yrkanden om ersättning för rättegångskostnader. Eftersom det enligt domstolens mening inte ska göras någon materiell prövning av sådana yrkanden ska de fortsättningsvis avvisas. Sex av justitieråden i HFD hade en skiljaktig mening, se s. 29. Högsta förvaltningsdomstolens beslut, mål nr 6184-19, meddelat den 4 mars 2022 ADVOKATEN NR 4 • 2022 enskilde tvingas föra sin egen talan.” sebastian wejedal solut situationer där obalansen mellan parterna blir så påtaglig att man inte kan prata om en rättvis rättegång om den enskilde tvingas föra sin egen talan, säger han. I de allra flesta prövningar ser Sebastian Wejedal inte några problem. Av alla de mellan 160 000 och 200 000 mål som varje år prövas i förvaltningsrätterna är det säkerligen en mycket liten andel där det verkligen krävs ett ombud. Men i vissa fall är behovet desto större. Här pekar Sebastian Wejedal på LSS-mål, alltså mål om stöd till vissa funktionshindrade i vardagslivet, som personlig assistans. – Hela processen handlar om partens förmåga att tillgodose sina egna, grundläggande behov. Samtidigt förutsätts man kunna föra en rättegång själv, konstaterar Sebastian Wejedal. Ett annat exempel är vissa socialförsäkringsmål, kanske särskilt återkravsmål, där Försäkringskassan kräver den enskilde på hundratusentals kronor. – Här menar jag att både målets komplexitet och tvisteföremålets värde kan göra det befogat för den enskilde att anlita ett ombud för att säkerställa balan