»Gud uppfinn nåt nytt Som gör det lätt att hålla
ut Nåt för dom som väntar Dom som orkar vänta Mer« Citat från den alldeles för tidigt bortgångne Olle Ljungströms låt »Nåt för dom som väntar«. Få själv upptäcka sina lösningar, hjälpa sig själv och sedan ta emot eventuella råd och fi xa tillsammans eller få det fi xat. Vi som har valt att arbeta inom vårdande yrken är ibland, i all välvilja, lite för snabba att ge hjälp där den kanske inte behövs. Vad som då sker är att vi berövar den enskilde den fantastiska känslan i att »fi xat själv«, eller »fi xat tillsammans med« någon. Stoltheten. Jag kan! är en underbar, klart underskattad känsla och ett fantastiskt verktyg för att skapa gott psykiskt mående hos den enskilde. Må vi personal aldrig ta denna känsloupplevelse från patienterna! Vi ska vara behjälpliga, men inte ta över. Men åter till detta att vänta. Alla vittnar om att det är jobbigt att vänta, men att leva på, så vanligt som möjligt, i acceptans, då går det. Trots allt. Att ha en levande donator är ju underbart, men utredningen kan dra ut på tiden. Att vänta då är även det frustrerande, och rastlösheten över hur lång tid det tar tär. Här är jag en av dem som inte vill att det ska gå för fort. Jag månar om att donatorn verkligen ska hinna med psykologiskt. Jag har haft mången meningsskiljaktighet med mottagare angående detta. Jag tror starkt att dessa diskussioner behövs och att det är bra att vi inte alltid är överens, för då stagnerar vi som människor. Jag förstår att man i familjen eller relationen, och hos mottagaren själv, vill att det ska gå fort. Min stora skräck är dock att någon donator ångrar sig efteråt. För hur snabbt går det inte i dagens mediavärld där »Fejan« och andra kvittrande sociala snabba media släpper nyheter utan eftertanke. Tänk er rubriken »Dom tog min njure fast jag inte ville«. Hujeda mig! Låt oss se till att detta aldrig händer! Vi ska vara effektiva, smarta och göra så fort vi kan, då får vi bra utredningar med goda resultat. Det kan vi väl alla vara helt överens om! Jag vet inte om det lyser igenom att jag försöker ha en humoristisk ton. Jag hoppas det, för det är min mening. För humor är jätteviktig för att orka stå ut och orka vänta på njuren, som kommer, nu eller senare. Humor angående allt i livet, inte någon njur-skämt humor á la blondin-skämt, utan ha nära till skrattet. Humor, och då den lite mörka, kräver dock goda relationer och långa relationer. Det har vi lyckligtvis på våra kliniker! Sicken tur! Vi behöver skratta tillsammans. Detta utesluter inte att vi har allvar och vågar prata om det svåra. Skämt och allvar utesluter inte varandra. De är olika sidor på samma mynt. Ibland är det krona, ibland klave. Visst har vi alla upp36 levt det förlösande skrattet, men även den renande gråten. Att skratta och våga vara allvarlig tillsammans med någon gör den personen sedd och hörd. Att se, höra och bekräfta någon är viktigt för att orka. Man behöver ork för att klara av att vänta. Alla vi runt er som väntar vi måste se och höra dig, och dig, och dig. Vi behöver alla bli sedda och hörda, särskilt ni som väntar och hoppas! Det är en visshet jag fått via mina samtal med er patienter. Den är viktig och jag tackar er för denna visshet! När jag reflekterar så här ser jag att det inte fi nns ett, eller fl era givna svar på hur man gör bäst för att klara väntan på en njure. Men här fi nns fl era ledtrådar om vad som kan leda till bästa möjliga väntan. Dessa är; Normalisering, göra och leva livet så vanligt som möjligt, under ovanliga omständigheter. Acceptans, att se verkligheten som den är och inte kriga mot det som inte går att förändra. Realism, egen angående min situation och från personal fakta om mitt tillstånd. Detta alstrar och ger hopp, verkligt hopp och det är viktigt. Att bli sedd och hörd, validerad, och sist men inte minst, snarare störst, humor. Att kunna skratta i livet. Text Boel Persson, kurator och steg 1 KBT samtalsterapeut, Njurmedicinska sektionen, VO njurmedicin, reuma, Skånes universitetssjukhus Malmö. E- post Boel.M.Persson@skane.se Boel Persson är kurator på njursektionen Malmö, Skånes universitetssjukhus. Hon började där i december 2013 efter nio år som kurator, och samtalsterapeut i KBT, inom allmänpsykiatrisk öppenvård. Hon hade aldrig jobbat med njursjukdom tidigare. Enda erfarenheten var att hon satt vak som undersköterska på IVA i Lund, sista gången sommaren 1996, och vaktade en prismadialys. När hon läste på inför anställningen blev hon särskilt fascinerad av transplantationer. Redan under sin tid på IVA var hon helt tagen av transplantationer och registrerade sig som donator. På njursektionen kom det nära och blev verkligt. LÄSTIPS Kåver, A (2004): Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans. Stockholm: Natur och Kultur Nilsonne, Å (2004): Vem bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro Stockholm: Natur och Kultur Nilsonne, Å (2009): Mindfulness i hjärnan Stockholm: Natur och Kultur Kåver, A och Nilsonne, Å: Tillsammans. Om medkänsla och bekräftelse Stockholm: Natur och Kultur DIALÄSEN 4.2016