NJURMEDICINSKT VÅRMÖTE 2016 Tankar från en mötesd
eltagare Som deltagare i vårmötet slog det mig att det behövs mycket mer omvårdnadsforskning inom det svenska njurmedicinska fältet. Det saknas sjuksköterskor som vill/har möjlighet att forska. Detta i sin tur medför att den lilla forskning som utförs inte kommer ut i verksamheten i den grad den skulle kunna, som om någon/några höll sig ajour med detta och förmedlade det till sina kollegor. Vårmötet är ett forum för att dela, men då jag jämförde med läkarnas digra program kände jag att vi skulle kunna fylla och stärka vår profession ytterligare med evidens också för omvårdnaden. Njurmedicin är komplext, både medicinskt och i det direkta omhändertagandet av patienterna. Dialys, både PD och HD, är avancerade behandlingar när man går ner på detaljnivå. Individen som mottar behandlingen förtjänar samma grundliga undersökning avseende individuellt omvårdnadsbehov. Vi behöver mer forskning om patienternas tankar och upplevelser för att kunna utveckla njursjukvården på samtliga plan. Detta skulle vara till hjälp för samtliga yrkeskategorier som kommer i kontakt med de njursjuka patienterna – både i slutenvården och i primärvården. Individen behöver lyftas fram och bli mer synlig bland alla grundligt framtagna siffror, grafer och behandlingstekniker. Malin Skagerlind, doktorand vid Inst. för folkhälsa och medicin, Umeå, forskningssköterska, Njurmedicin, Umeå. WORKSHOP OM: Personcentrerat förhållningssätt Vårmötet i Umeå inleddes med en workshop ledd av SNSFs utbildningsgrupp, Personcentrerat förhållningssätt – vad är det? där cirka 100 sjuksköterskor deltog. Tidigare under året vid Dialäsens chefsdagar hade SNSFs utbildningsgrupp en workshop med samma ämne men med fokus på organisation och ledarskap. Cirka 50 stycken chefsjuksköterskor deltog från olika delar av Sverige1 . Vårmötets workshop innehöll en variation av föreläsningar, praktisk övning av personcentrerat samtal, egna reflektioner och rundabordssamtal. Workshopen avslutades med två huvudfrågor som diskuterades vid sittande bord därefter fick fyra personer förflytta sig till nya deltagare vid andra bord. Diskussionerna utgick ifrån de två huvudfrågorna • Vad uppfattar Du att Du behöver förändra i ditt arbetssätt för att uppnå ett personcentrerat förhållningssätt • Vad uppfattar Du behöver förändras på din arbetsplats för att uppnå ett personcentrerat förhållningssätt Deltagarna enades om några viktiga punkter som skrevs ner på blädderblock och sattes upp i rummet. Därefter fick deltagarna gå runt och sätta »ploppar« vid de punkter som ansågs speciellt viktiga. Utbildningsgruppen i SNSF sammanställde därefter resultatet från diskussionerna. Resultatet av diskussionerna kunde delas upp i tre kategorier: samtalet, partnerskapet och förutsättningar. Gällande samtalet ville de flesta bli bättre på att planera 42 sin samtalstid och i samtalet vara närvarande, lyssnande och ställa öppna frågor. För att uppnå detta behövdes träning. I kategorin partnerskapet ansågs teamarbetet utgöra den viktigaste delen. Samverkan med andra avdelningar/mottagningar samt familjen nämndes också. Ytterligare prioritering var att ta tillvara på personalens och patientens resurser och kunskaper. Förutsättningar var den tredje kategorin där tid, rum och stressfri miljö rankades högst följt av utbildning. Många ansåg också att det behövs ett beslut »uppifrån«, våga ändra arbetssätt och inneha ett sinne för att tänka nytt. Ökad personalbemanning var också ett önskemål samt att nyttja tolk vid behov. En oidentifierad punkt var verktyg vilket många ansåg vara en viktig punkt. Vi tolkar verktyget som att behärska ett personcentrerat samtal. Text Kerstin Lundström, Anneli Jönsson och Pia Johansson, SNSF utbildningsgrupp. Referens 1. Dialäsen, nr 2, 2016 DIALÄSEN 4.2016