DT 1
Intervju Alice b:s kanske deppigaste album hittil
ls Alice b har varit musiker länge nu, så läge att hon började fundera på om hon ens skulle fortsätta med sin solokarriär. Trots de tidigare tvivlen är hon nu tillbaka med albumet Kanske. text: Amanda Båmstedt foto: Hilda Randulv Vilken är den största insikt du fått under dina år som musiker? – Att vissa människor är dumma i huvudet och att vissa är fantastiska. Att jättemycket saker är jobbiga och att jättemycket är rätt gött. Samt att jag nog aldrig kommer orka lära mig ett gitarrsolo. Vilka sidor hos dig själv skulle du säga blottläggs med Kanske? – Det är så svårt att svara på, det är väl massa sorg och ilska. På ett sätt som jag kanske mer försökt linda in förut, just för att det varit för jobbigt. Hur skulle du beskriva Kanske som album, vilka sinnesstämningar och känslor rör det sig om? – Det känns som att för varje gång jag släpper något så säger jag att ”detta är det deppigaste 8 djungeltrumman.se • 2019 hittills”. Men detta är nog det, när jag lyssnar finns det väldigt lite ljus där och det kanske är därför denna skiva känns läskigast att släppa. Detta är den första skivan där kärlekslåtar lyser lite med sin frånvaro enligt mig. Det som är bra är ju att alla får ta till sig låtarna och känna precis vad dom vill, så jag ska inte gå in för djupt på detta. Texterna är alltid mitt fokus så man ska inte låta sig luras av någon dur-melodi, det är alltid bara en täckmantel. I pressmeddelandet står det att du har varit osäker på om du ska fortsätta med din solokarriär över huvud taget. Vad är det som har fått dig att tvivla? – Massa saker, det är så stort allting. Det är så enkelt att glömma lusten till varför man började från första början. När det blir för mycket praktiskt, ekonomiskt och logistiskt så blir det ju plötsligt mer ett jobb, inte det där drömmiga. Mitt mål är att hitta tillbaka till den där tjejen som fick en gitarr av sin brorsa och började spela Hole-covers. Hur känner du inför din solokarriär just nu? – Oj, jag vet inte. Det är alltid fram och tillbaka men det är nog mest när jag sätter mig ner och tänker på det. Egentligen så är ju allt fine, jag är glad att jag fortfarande älskar att skriva musik men sen är det ju fortfarande jobbigt att jag älskar att skriva musik. För det man älskar vill man ju göra hela tiden och så funkar inte livet och det är okej det med. Vi får se.