Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK » DET ÄR OOMTVISTLIGT ATT EN TEX
T ENDAST KAN ÄGAS AV FÖRFATTAREN SJÄLV. JURISTEN SOM GRANSKAR EN TEXT ELLER FÖRLÄGGAREN SOM GER UT ETT LITTERÄRT VERK FÅR ALDRIG AGERA CENSOR ENLIGT MIN MENING. Under mina år på Bonnierförlagen hann jag läsa åtminstone ett hundratal böcker ur en förtalsrättslig vinkel. Jag utvecklade en metod och ett förhållningssätt som publicerades i en artikel och sedermera i min bok Medierätt – en handbok vilken används i publicistiskt syfte av jurister och journalister. Följande råd gavs till förlaget och författaren: 1. Hitta partier av känslig natur, markera dessa. 2. Se om det aktuella partiet är ett värdeomdöme eller en faktauppgift. 3. Om det är ett värdeomdöme kan det stå kvar; 4. Om det är en faktauppgift ska det bedömas huruvida denna är att anse som en allvarlig uppgift (framför allt grov brottslighet). 5. Om det är en allvarlig uppgift bedöm huruvida den är brottslig. 6. Om den är brottslig bedöm huruvida den ändå är försvarlig, alltså av allmänintresse. 7. Om den är av allmänintresse kan den publiceras. I efterhand kan jag tycka att denna enkla men ändå korrekta och relativt sofistikerade metod är cynisk eftersom den i viss mån bortser från en del mänskliga överväganden som jag rent privat värdesätter och tycker borde läggas till: – Hur känns det för den drabbade? – Är det rimligt att utsätta den krets av individer som drabbas av att uppgifterna sprids? – Är det verkligen av intresse för fler än några stycken eller finns det ett verkligt allmänintresse? – Kan du, som författare, förfrämliga individerna som beskrivs i texten men ändå behålla verkets lyster? Om inte förklara och motivera varför. Med dessa tillägg får författaren en möjlighet att, trots att det är fullt möjligt att ur en rent juridisk synvinkel publicera ett verk med den aktuella texten, skriva om texten på ett sätt att det inte framgår vem det handlar om. 50 Den 25 april 2008 blev jag intervjuad av Björn af Kleen i Sydsvenska Dagbladet rörande utgivningen av Lars Noréns dagböcker: Frågar man juristen Dag Wetterberg på Albert Bonniers Förlag huruvida Lars Noréns bok är att betrakta som ett snitt av verkligheten svarar han att boken är Lars verklighet. I tidningen kan jag inte skriva vad Lars Norén skriver i boken, på grund av pressens yrkesetiska regler. Vad har ni för etiska regler på förlaget? – Vi har inga andra regler än tryckfrihetsförordningen. När du som jurist hanterar attackerna i boken – väger du dem mot verkligheten? Om en artist uthängs som alkoholist, undersöker du då huruvida den personen är att betrakta som alkoholist? – Hur vi gör med de enskilda bedömningarna kan jag inte gå in på. Alla led i bokindustrin är ännu inte lika transparenta som författarna. Det är oomtvistligt att en text endast kan ägas av författaren själv. Juristen som granskar en text eller förläggaren som ger ut ett litterärt verk får aldrig agera censor enligt min mening. Som professionell rådgivare skyddar man alltid sin huvudman och i detta fall en författare som vill uttrycka något konstnärligt. I en annan artikel påstår i och för sig Lars Norén att jag strukit 350 sidor i hans dagböcker vilket jag aldrig gjort eftersom jag aldrig (ens) strukit eller tagit bort ett kommatecken i någons författares text – någonsin (!). I Märitmålet finns ett av de mest välbalanserade och vackra partier TRYCK- OCH YTTRANDEFRIHETSBROTT Tryck- och yttrandefrihetsbrott är brott som är straffbara enligt tryckfrihetsförordningen (TF) eller yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). När brott begås genom grundlagsskyddade medier, som bland annat böcker, tidningar, radio, tv eller webbplatser med utgivningsbevis, ska TF och YGL tillämpas i stället för brottsbalken och rättegångsbalken. Vid tryck- och yttrandefrihetsbrott är Justitiekanslern (JK) ensam åklagare. Det är ADVOKATEN NR 6 • 2019 jag har läst i ett domskäl, nämligen följande passus: En skönlitterär författare skall självfallet ha frihet att skildra livet i alla dess aspekter, att visa människors goda och dåliga sidor, att ge uttryck för egna reaktioner och tankar, att måla i svart och vitt. För att författarens yttrandefrihet vid skildring av verkliga personer skall ges företräde framför den enskilde individens krav på att icke utsättas för andras missaktning fordras i första hand att författaren har starka skäl att skriva så verklighetstroget att identitet uppkommer mellan verkets person och verkligheten. Sådana skäl torde sällan föreligga. Författaren måste antagas ha förmåga att införa sådana fiktiva element att identifikationen upphäves utan att fördenskull syftet med verket eller dess konstnärliga kvalitet äventyras. Vad är det jag tycker är vackert med de till synes enkla styckena i domskälen? Konstaterandet att ordets frihet är det väsentliga och det är detta som är hela yttrandefrihetens fundament. Men med denna rättighet kommer också en skyldighet att inte, utan orsak, kränka en annan individs rättigheter och friheter. En skicklig författare kan med denna insikt skapa ett minst lika bra skönlitterärt verk utan att behöva identifiera de individer hen beskriver i sitt verk. HELLRE FRIA ÄN FÄLLA ALLTSÅ, MEN SKA VI INTE VARA STOLTA ÖVER VÅRT SYSTEM DÅ? HISTORISK TILLBAKABLICK Vi skall absolut vara stolta över vår fantastiska grundlagsskyddade