Advokaten 1
GENERALSEKRETERAREN HAR ORDET Tack för mig! det ä
r med visst vemod jag skriver min sista ledare i Advokaten. Jag har på denna plats under snart tjugo år behandlat frågor om rättssäkerhet, integritet, mänskliga rättigheter, lagstiftning, konstitutionella utmaningar, pressetik, advokatetik och andra yrkesrelaterade frågor. Min första text som nybliven generalsekreterare 2000 handlade om advokatens oberoende och varför advokater inte ska tillåtas ingå närmare samarbeten med revisorer, så kallade MDP. Frågan är alltjämt aktuell. Argumenten mot att acceptera MDP håller fortfarande. Rättssäkerhetsfrågorna är än mer angelägna än för tjugo år sedan. Sommarens uppmärksammade våldtäktsdom från Högsta domstolen, där en man dömdes till ansvar för oaktsam våldtäkt, är ett av flera exempel på att kvaliteten i lagstiftningen inte alltid utvecklats till det bättre. Den oproportionerliga uppmärksamheten rörande en rappartist och ett gatuslagsmål satte, om än på helt felaktiga grunder, fokus på frågan om svenska häktningsregler. Bristerna i dessa regler är alltjämt tydliga, trots allvarlig och upprepad kritik från FN och Europarådet. Till detta kommer att hoten mot integriteten är mer påtagliga än någonsin. Teknikimperativet firar dagligen nya triumfer. Ett sådant exempel är utvecklingen mot användande av ansiktsigenkänning. Utmaningarna för rättsstaten är större idag än för tjugo år sedan. Då, tio år efter Berlinmurens fall, levde vi alla i ett skimmer av förhoppning om en bättre värld. Det fanns goda skäl till det. Den positiva utvecklingen har dock brutits och rättsstaten är idag under allvarliga hot, och detta även i Europa. Men, inte heller Sverige är förskonat. Också hos oss syns tecken på tilltagande populism, bristande respekt för demokratiska principer, intolerans och brutalitet, inte minst i det offentliga samtalet. Grupper ställs mot varandra, repressionen firar nya framgångar, humanismen får vika för maktambitioner, och fri- och rättigheter riskerar på allvar att beskäras. I Sveriges riksdag sitter numera ledamöter som offentligt ger uttryck för åsikter som inte hör hemma i ett demokratiskt parlament. Vad värre är, denna historielösa och antiintellektuella stämning påverkar lagstiftningen. Lagrådet har den senaste tiden levererat allvarlig kritik mot flera lagförslag, som riksdagen emellertid har valt att inte beakta. Mot denna utveckling finns anledning att starkt reagera. i det rättsstatliga samtalet har Advokatsamfundet en viktig roll att fylla. Men, det kräver att Advokatsamfundet och 6 dess ledamöter med kraft fortsätter att stå upp för rättsstaten och skyddet för mänskliga rättigheter. Det förutsätter bland annat att generalsekreteraren inte låter sig skrämmas till tystnad när ledarskribenter och politiker som ogillar våra ståndpunkter beklagar sig över samfundets inställning och kräver generalsekreterarens avgång. I stället för att diskutera sakfrågorna ifrågasätts inte sällan befogenheten för generalsekreteraren att uttala sig samtidigt som det insinueras att samfundet är politiserat. Denna kritik är obefogad. Flertalet av de frågor som samfundet yttrar sig över har en rättspolitisk dimension. När plakatpolitiken hotar grundläggande värden måste och ska Advokatsamfundet reagera. Då gäller det att inte bli skotträdd utan att vara ännu tydligare och med kraft stå upp för de rättsstatliga principerna. Det gäller också när kritiken kommer från ledamöter. En kår av fria advokater är en hörnsten i ett demokratiskt rättssamhälle. Oberoende och kritiska advokater ses på sina håll som oönskade. Inte sällan kommer kritiska synpunkter på advokatkåren, från anhängare till vanföreställningar om värdet av kraftfull politik och enkel rättvisa eller tron på det goda samhället. En del politiker tycker inte heller alltid om när advokatkåren lägger sig i serveringen. Försöken att tysta advokater har regelmässigt förekommit. Både den franska och den ryska revolutionen avskaffade advokatståndet. Advokater ansågs obehövliga. Det tyckte även det svenska bondeståndet, som 1723 hemställde om att advokater och prokuratorer skulle förbjudas. Ännu på 1800-talet argumenterade JO mot inrättandet av ett advokatstånd i Sverige. Den bakomliggande tanken var att lagen var folkets bok och folket skulle lösa sina tvister själv. Man anammade den napoleonska föreställningen om att lagen kunde göras så ”suffisament claire” att tolkning inte behövdes. Föreställningen om det goda samhället som tillvaratar allas intressen bygger också den på tanken att advokater inte bara är onödiga utan mest utgör ”grus i maskineriet”. I totalitära stater, liksom i välfärdssamhällen, vinner en sådan föreställning lätt framgång. Även i Sverige framkommer ibland den typen av argument. Ekobrottsmyndigheten lämnade nyligen i en intern promemoria rätt oförblommerat anvisningar på hur advokater skulle kunna motarbetas och deras arbete och ersättning på felaktiga grunder ifrågasättas. Ett svenskt, tidigare statsbärande, politiskt parti har också försökt påverka samfundet i syfte att tysta generalsekreteraren. Det lyckades inte. Till skillnad från andra länder i Europa saknade Sverige länge en oberoende advokatkår. Förklaringarna är sannolikt flera. Sverige var ett fattigt land som industrialiserades sent, med en stark tradition av ämbetsmän som anonymt lekte sakförare vid sidan av sina statliga uppdrag. När samfundet bildades 1887 var det i syftet att främja god rättsvård genom att åstadkomma en hög professionell och etisk standard i kåren. I den andan har samfundet verkat alltsedan dess. ADVOKATEN NR 6 • 2019