Nöjesnytt Kalmar Öland 1
återuppväckt pärla Lee Michaels började som trumm
is i några obskyra band på 1960-talet, men bytte så småningom till sång och Hammond-orgel. 1971 fick han en Topp 10-hit i USA med Do You Know What I Mean från albumet 5th. Sen föll han i glömska och skivorna försvann från hyllorna. Men efter att ha återfått rättigheterna till sina inspelningar har han gett ut dem på nytt och tack vare internet återskapat sitt rykte som en vit soulsångare av rang. Och just albumet 5th är en riktig pärla, om man gillar sin soul rå, explosiv och full av spelglädje. Det fina är att den nu även finns på Spotify. Leta upp den, vetja. watertown Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. Frank Sinatra är alltid bra och för alltid en hjälte, men frågan är om han någonsin varit bättre än på Watertown från 1970. Albumet, som är ett udda inslag i Sinatra-diskografin, är uppbyggt lite som en musikal, med en nedtonad men gripande historia berättat ur perspektivet från en man som blir lämnad kvar i Watertown med sina två barn Michael och Peter, medan hustrun söker lyckan i den stora staden. Bob Gaudios (från The Four Seasons) musik och Jake Holmes texter använder små medel för att skapa stor dramatik, fylld av både intensiva och underförstådda känslor. Sinatra själv avskydde skivan, då han tyckte att hans röst lät för trasig. Så här i efterhand kan man konstatera att det är skivans stora behållningar. Ol’ Blue Eyes blev aldrig bättre än här. parfymgeni early james Dan Auerbach från The Black Keys framstår mer och mer som den kvalitativa rotsmusikens räddare. Bara de senaste två åren har han tagit sig an och producerat både Yola, Marcus King och Zella Day och, inte minst Early James. Singing For My Supper är den 27-årige Alabama-sonens debut, men att döma av hur han låter kunde han lika gärna ha varit en ärrad veteran med en backkatalog värdig Neil Young i ryggen. Auerbachs fingertoppskänsla som producent är väldokumenterad, och trots att han är i välbekant blues- och garagerock-territorium hittar han nya spännande vägar för Early James raspiga röst och bländande gitarrspel. Ett av årets fynd, helt klart. Broken Hearts säger en hel del. Bakom det något märkliga artistnamnet Perfum Genius döljer sig amerikanen Mike Hadreas. Han släppte sitt debutalbum Learning 2010 och har sedan dess förgyllt musikvärlden med sina originella ljudlandskap, där folk-, indie- och chamberpop förenats på ett ganska förtjusande sätt. Det som på tidigare skivor känts en aning för ofokuserat och emellanåt nästan krystat har på nya albumet Set My Heart On Fire Immediately plötsligt sammanfallit till en bedårande enhet. Musiken är svårbeskrivbar i all sin pretention och ambition, och det enda sättet att förstå vad Perfume Genius handlar om är att lyssna koncentrerat på hela albumet, då faller poletten ner. Och det är värt det, tusen gånger om. scocco gör sitt mästerverk nån annan? Kan väl inte påstå att Thomas Stenströms musik gjort något djupare intryck på mig tidigare. Visst, Slå Mig Hårt i Ansiktet är en effektiv poplåt, Röda Himlar är snyggt producerad och Bam Bam är rätt festlig. Men det är något med senaste singeln Nån Annan som griper tag i en och vägrar släppa taget. Plötsligt låter det som om Stenström verkligen, verkligen tror på det han sjunger och inte bara försöker hitta coola formuleringar och fräcka rim. Jag har inte någon aning om ifall Stenström faktiskt upplevt det han sjunger om, men för en gångs skull låter det så. Fint. Den svenska vuxenpopens mästare hade egentligen inte behövt göra någonting mer i resten av sitt liv, utan lugnt kunnat leva på royalties från alla de hits han skrivit. Och det var också tanken. Men en skilsmässa gjorde att han hittade ny inspiration och resultatet, albumet Den Stora Glömskan är en av de bästa svenska skivorna på år och dag, stillsamt och oerhört värdigt en 58-åring utan något kvar att bevisa. Här har han skrivit några av sina absolut bästa låtar, satt till ett mestadels akustiskt och varmt sound och allt är suveränt bra. Att han hittat ett lägre register i sången är också oerhört tilltalande, även när han ibland, som i förödande vackra Vårt Konstverk, låter förvillande lik sin gamla vapenbroder Plura. 60 | nöjesnytt