Nöjesnytt Helsingborg 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS PA
N I rollerna: Hugh Jackman, Rooney Mara, Amanda Seyfried med flera. Regi: Joe Wright DET BORDE FINNAS REGLER I rollerna: Lo Salmson, Anna Hägglin, Ludvig Särnklint med flera. Regi: Linda-Maria Birbeck nnnnn Mer snygg yta än äkta känslor när det turbulenta tonårslivet porträtteras i filmatiseringen av Lina Arvidssons ungdomsroman. Kanske har man sneglat lite för mycket på amerikanska Ghost World och glömt skådespeleriet på vägen?14-åringarna Mia och Mirjam "övar sig på att bli vuxna" genom att göra saker som att röka cigg och äta oliver. Det är roligt. Samtidigt är det mammas famn Mia kryper upp i och ber om att få höra en saga när känslorna blir tunga. "Det borde finnas regler" är en filmatisering av Lina Arvidssons roman om tonårstidens turbulens, om kärlek och vänskap. Det är en film där stora känslor står i centrum, vilket också hör den tiden till. Dialogen och språket är stundtals mitt i prick med allt vad engelska fraser och trevande försök till att använda svåra, vuxna ord heter. Särskilt fina är Mias filosoferande kring hur saker och ting hör ihop. Som att män bara har snopp medan kvinnor har så mycket mer och ändå är det männen som bestämmer här i världen. Men replikerna levereras tyvärr inte särskilt bra av de unga skådespelarna, mycket faller platt. Känslorna är inte helt övertygande, exempelvis diverse raseriutbrott. Tyngdpunkten ligger istället på det visuella. Filmen är filmad genom ett fejk-nostalgiskt filter och många scener har därför mer en tillsnyggande uppgift snarare än att tillföra handlingen något. Mia och Mirjam ligger estetiskt perfekt i en smutsig bäck efter ett bråk, Mia och vännen Karl har på sig Wes Anderson-ekande djurmasker när de spionerar i ett buskage med korrekt inställd färgnyans. Bilder som fungerar som vackra foton som ger filmen en viss tidlöshet. Filmen utspelas i en småstad som för en utomstående ter sig oerhört trevlig och pittoresk även om tonåringarna själva upplever den som öde och trist. I beskrivningen av leda och känslan av att "alla andra" är tråkiga och inte fattar har man sneglat mycket på Terry Zwigoffs "Ghost world". Inte bara ser Mia (Anna Hägglin) ut som en svensk Thora Birch, hon får också bära kattöron, färga håret radikalt och bära chica second hand-kläder när hon uppträder trumpet. Det borde finnas regler är ingen milstolpe inom svensk ungdomsfilm men estetiskt sett har den sin plats i historien. CAROLINE HAINER HOTELL TRANSYLVANIEN 2 Svenska röster: Kim Sulocki, Mikaela Ardai Jennefors, Ole Ornered med flera. Regi: Genndy Tartakovsky nnnnn Roliga monster och en fartfylld humoristisk historia räcker ganska långt i den här vampyrtunga uppföljaren. Men en film som predikar tolerans och allas lika värde för barn borde vara mer konsekvent är vad den i slutändan är. I den första filmen om det monstertäta hotellet i Transylvanien blev Draculas dotter Mavis kär i människovalpen Johnny. Trots pappa Draculas initiala motstånd inleds den här uppföljaren med bröllop mellan de unga tu. Kärleken spirar och livet, för både levande och odöda, flyter inledningsvis på fint i Transylvanien. Den första filmen lekte på ett kul vis med monsterklyschor och den stora behållningen blir även den här gången att få titta in i monsteruniversum. En favorit är den stora, gröna, geleartade Blobby, som dyker upp redan på bröllopet och försöker dansa med Johnnys mamma, men i stället råkar absorbera henne. Det välmenande och ibland lite skakiga samspelet mellan människor och monster är för övrigt det som skildras bäst i filmen. Samhället jobbar på tolerans och allas lika värde. Men när det vankas förlossning på Hotell Transylvanien (en konsekvens av giftermålet såklart) är den givna frågan inte huruvida det blev en pojke eller flicka utan om ungen är en vampyr eller människa. Helt rimligt, givet förutsättningarna, men den här konflikten blir också filmens största problem. För morfar Dracula vill innerst inne att barnbarnet ska vara en vampyr, precis som han och Mavis är. När sonsonen inte ens vid fem års ålder har några huggtänder på gång och verkar mänsklig till sinnet får morfar panik och tar med honom på uppfostrande monsterläger. Trots att filmen säger sig predika tolerans och allas rätt att vara som de är slutar den ändå, utan att avslöja för mycket, i ett motsatt budskap. Det är en besvikelse i en film som i övrigt varken är bättre eller sämre än det mesta i floden av tempofyllda, skämttunga animerade amerikanska filmer som sköljer över den unga publiken just nu. MIRANDA SIGANDER 68 | nöjesnytt GRANDMA I rollerna: Lily Tomlin, Julia Garner, Marcia Gay Harden med flera. Regi: Paul Weitz nnnnn En roadmovie om en dotterdotter som vill göra abort och en mormor som tvingas konfrontera gamla spöken. Med en sprakande Lily Tomlin i förarsätet blir "Grandma" varken för söt eller för salt utan en välspelad pärla som värmer länge. När tonåriga Sage dyker upp, gravid och desperat, hos sin mormor för att låna pengar till abort blir allt lite knepigare än hon först hoppats. Den arbetslösa akademikern Elle har precis, och till synes oberört och ganska grymt, dumpat sin yngre flickvän Olivia men ställer ändå upp för sitt älskade barnbarn. Tyvärr har hon klippt sönder sina kreditkort och gjort en installation av dem. Och eftersom hon är pank i övrigt får duon mer eller mindre knuffa igång en gammal bil och ge sig ut på en dagslång tripp på jakt efter tillräckligt med pengar till aborten. Varje stopp fördjupar bilden av framförallt mormor Elle. Som en nutida, feministisk, hippieliberal Scrooge får hon också anledning att mjuka upp sina hårda kanter en smula längs vägen. Bilen hackar sig fram men "Grandma" spinner som en välservad motor genom känslomässiga toppar och dalar. Publikfrieri (mormor spöar skithögspojkvän med bandyklubba) blandas med genuina ögonblick (mormor sörjer sin döda livskamrat Violet) som känns på djupet.Manuset bjuder också på många snärtiga replikskiften, som den underbara krocken när mormor snackar om andravågsfeministen Betty Friedans klassiker "The feminine mystique" och barnbarnet kontrar: "Du menar Mystique i 'X-men'"? "Grandma" är en generationsskildring som handlar om tiden och vad vi gör av den. På ett melankoliskt vis konstateras flera gånger att det enda som är beständigt i livet är att tiden passerar. Känslan i filmen påminner om den vardagliga humorn och den känsliga dramatiken i filmer som "The kids are all right" och HBO-serien "Togetherness". Verkliga människor med riktiga problem skildras och ingen är god eller ond utan bara mänsklig. Att se Lily Tomlin glänsa i en sådan här fin roll är en mysig, intelligent present man bör ge sig själv för att känna lite värme i höstrusket. MIRANDA SIGANDER nnnnn Peter Pan-mytologin tycks outslitlig i Hollywood. I en ny ambitiös storfilm berättas historien på nytt, modernt nog från början. Som gjord av någon som snortat älvstoff till frukost är det full fart framåt, men filmmagin har tyvärr fått gå på plankan. I ett närmast dickenskt London blir en liten bebis lämnad på trapporna till ett barnhem. Den olyckliga modern lämnar också en halskedja med en panflöjtsberlock runt halsen på den lille, som hon har döpt till Peter. Så föds en ny ursprungshistoria och så långt allt väl. Tolv år senare är andra världskriget i full gång och London bombas regelbundet. Lille Peter och hans vänner på barnhemmet blir dessutom plågade av elaka nunnor. Men snart blir de kidnappade av flygande pirater till ett smutsigt Neverland, där utmärglade gruvarbetare hälsar dem med Nirvanas "Smells like teen spirit" och en Indiana Jones-liknande äventyrare vid namn Hook dyker upp lagom till att Peter tar en första trevande flygtur. Det är mycket att smälta, men vänta, det kommer mer. Tigerlilja, spelad av Rooney Mara, och den enda vita personen i en i övrigt mest underligt exotiserad urinvånarstam, jättekrokodiler, sjöjungfrur och kapten Svartskägg (en jobbigt överspelande Hugh Jackman) dyker upp. Potentiellt hade detta kunnat landa i en skön blandning av stilar, eklektiska val och lösmustascher. Problemet är att det aldrig blir ett särskilt kul äventyr. Det är synd, givetvis hade det gått att på nytt utvinna originell filmmagi ur JM Barries underbara värld. Men som publik får man aldrig chansen att landa känslomässigt när handlingen svajar som ett piratskepp på drift i en storm av lösryckta idéer. En del av dem är i och för sig inte så tokiga. Man kan se framför sig hur regissören Joe Wright ("Anna Karenina") har haft en "Harry Potter" möter "Avatar"-ambition för ögonen. Dessutom finns en kul story om vilka Peter Pans föräldrar är. Men trots höga visuella ambitioner landar alltihop bara i det tröttsamma "liten pojke måste tro på sig själv för att lyckas"-facket och i slutändan känner man sig mer överkörd än förförd. MIRANDA SIGANDER