Advokaten 1
gästkrönika Vem kan rädda Europadomstolen? D Den
18 september 2008 meddelade Europadomstolen (hädanefter Domstolen) sin tiotusende dom, Takhayeva med flera mot Ryssland (no 23286/04). Domstolen fann att svarandestaten kränkt artiklarna 2 (rätt till liv), 3 (förbud mot tortyr), 5 (rätt till frihet och säkerhet) och 13 (rätt till ett effektivt rättsmedel) på talan av klagandena som hävdat att deras släkting försvunnit efter att ha rövats bort av rysk militär från deras by i Tjetjenien. Domen erbjuder sorglig läsning då den beskriver grova kränkningar av fundamentala mänskliga rättigheter och ett stort mänskligt lidande. Domstolen, som fyller 50 år nästa år, meddelade sin första dom 1961. Man kan konstatera att det är mycket som hänt under dessa år, kanske framför allt efter den 1 november 1998 då Domstolen i den form vi nu känner den etablerades och möjligheten för individer att klaga direkt öppnades. Domstolen har bidragit till en mycket positiv utveckling vad gäller rättighetsskyddet i samtliga 47 signatärstater. Såväl lagstiftning som praxis har blivit bättre och medvetenheten hos allmänheten har ökat. Detta gäller för såväl nya som gamla stater. Även om det är omöjligt att isolera Domstolen och dess inverkan på det allmänna klimatet tror jag att många skulle hålla med om att utvecklingen i många forna Sovjetrepubliker från enpartistater till demokratiska rättsstater har gått fortare än om Domstolen inte skulle ha bidragit. Även på hemmaplan och i vårt närområde kan vi se denna positiva utveckling. De nordiska länderna liksom Storbritannien, Tyskland och Frankrike har blivit bättre på att respektera Europakonventionen vilket lett till att betydligt färre klagar mot dessa stater i Strasbourg idag än vad som var fallet bara för fem år sedan. Så kan man beskriva de 50 åren som gått i positiva termer, men det finns även en mörkare sida. Klagomålen strömmar numera in i en alltmer frenetisk takt och balansen uppgår snart till svindlande 100 000 klagomål. Det är ett fåtal länder som står för en stor del av dessa klagomål och Ryssland ensamt svarar för 25 procent. Domstolen har av vissa beskrivits som ett offer för sin egen succé och av andra som resultatet av signatärstaternas misslyckande. Jag skulle nog föredra den senare beskrivningen, inte för att den är negativ utan därför att 18 ADVOKATEN NR 8 • 2008 den fokuserar på problemet; nämligen att det brister i respekten för de mänskliga rättigheterna på hemmaplan. Domstolen i Strasbourg var aldrig tänkt att ta hand om alla klagomål från individer i 47 stater som påstår sig kränkta utan endast som en yttersta kontrollstation och garant för att staterna håller en lägsta godtagbar nivå vad gäller skyddet för mänskliga rättigheter. Trots att Domstolen meddelade 1 503 domar bara under 2007 så ökar balansen med 1900 klagomål i månaden. Det kan inte fortsätta länge till. I I tillägg till sin primära uppgift, nämligen att öka rättssäkerheten för alla människor i de fördragsslutande staterna och utveckla och förstärka skyddet för de grundläggande friheterna och de mänskliga rättigheterna i takt med att samhället förändras har Domstolen fått andra uppgifter. Den har kommit att bli en extradomstol, eller kanske den enda domstolen, för människor i länder där rättsväsendet inte håller en rimlig nivå. Och vad värre är, även i de länder där rättsväsendet fungerar hyggligt så genereras en mängd klagomål vad gäller rätten till en rättslig prövning inom skälig tid. I alltför många av dessa fall är det helt tydligt att roten till det onda står att finna i bristande resurser. Staten ifråga har inte avsatt tillräckligt med medel till rättsväsendet, och den drabbade finner ingen annan utväg än att vända sig till Strasbourg. Det kan stå den felande staten dyrt men det är inte heller någon bra lösning för den kränkta individen. Ett skadestånd efter många år av ovisst processande läker kanske några sår, men det kan aldrig ersätta en snabb och rättssäker prövning ”vid källan”. Betraktar man frågan i ett fågelperspektiv och höjer sig över det enskilda fallet så blir det ännu tydligare att mängden av befogade, repetitiva klagomål till exempel vad avser långsam handläggning i domstolarna effektivt blockerar Domstolen från att hantera de allvarliga, ibland pågående kränkningar som döljer sig i den enorma balansen. I det vällovliga syftet att visa på god produktivitet (många meddelade domar och beslut per år) kan finnas en lockelse att koncentrera sig på enklare