Advokaten 1
ärenden till men för de mera komplexa och ibland
politiskt känsliga. Domstolens ledamöter är medvetna om detta och har vidtagit åtgärder för att motverka dessa tendenser och rent allmänt modernisera och effektivisera handläggningen men frågan är om det är tillräckligt. Den i huvudsak skriftliga handläggningen har strömlinjeformats, regler om prioritering har utvecklats, domskälen har bantats ned till det minsta möjliga, och så kallade pilot-processer har utvecklats för att på ett effektivt sätt ta hand om klagomål som har sin orsak i systemfel på nationell nivå. Flera juristhandläggare har anställts (Domstolen räknar för närvarande drygt 625 anställda), men nu handlar det inte längre om att sätta av mer resurser för att producera ännu fler domar och beslut. Det finns en gräns för hur många domar en domstol kan meddela per år utan att trovärdigheten (med rätta) blir ifrågasatt. K Kanske det behövs mycket mer radikala grepp som att helt sonika lägga alla repetitiva, enkla klagomål åt sidan under en period för att koncentrera all kraft på de komplicerade målen? Men vilken signal skulle det sända till de notoriska syndarna, de stater som inte brytt sig om att vidta de åtgärder som krävs för att ett systematiskt fel skall undanröjas? Och vad skulle de klagande säga som får vänta ännu längre på ett svar från Strasbourg? Den enda hållbara lösningen, som jag ser det, är att samtliga fördragsslutande stater radikalt uppgraderar sin kunskap om och sin beredvillighet att följa Europakonventionen så som den uttolkats i Domstolens praxis. Staterna har ett gemensamt och solidariskt ansvar. Det är inget litet åtagande men helt nödvändigt för Domstolens överlevnad. Först när detta skett skulle Domstolen kunna ägna sig åt sin kärnverksamhet och bli en konstitutionell domstol för mänskliga rättigheter i Europa. Sker inte detta så kan vi snart glömma Domstolen som en vägledande institution för skyddet av grundläggande rättigheter på europeisk nivå. Redan nu klagar vissa på att Domstolens praxis ”spretar”. Det har blivit svårare att utifrån Domstolens avgöranden utläsa bärande principer och därmed tolka vad som gäller, hävdar dessa kritiker. Redan nu är Domstolen på väg att drunk na i masshanteringen av befogade klagomål. I ärende efter ärende finner Domstolen kränkningar och det verkar som om inget sker på nationell nivå för att komma tillrätta med de brister i lagstiftning och/eller praxis som är orsaken till problemet. De klart obefogade målen är också många till antalet (cirka 95 procent av inkomna klagomål prövas aldrig i sak) men det är ett mindre problem eftersom det i regel är lättare att besluta om avskrivning än att skriva en fällande dom. Rättssäkerhet är en kulturfråga. Den bygger på en värdegemenskap och respekten för mänskliga rättigheter kräver kunskap. Kunskap är inget som kommer automatiskt, som vi alla vet, utan den måste sökas aktivt och kontinuerligt. Det är en process som tar tid och den blir aldrig avslutad. Det räcker inte att studera de domar som gäller Sverige. Domar avseende andra länder är också relevanta för Sverige och respekten för mänskliga rättigheter kräver att eventuella brister och tillkortakommanden skall hanteras så fort de blir kända. Det duger inte att vänta på en fällande dom från Strasbourg mot den egna staten för att agera. Varför inte börja med att införa en författningsdomstol med individuell klagorätt av tysk eller spansk modell? Då skulle uppkommande problem kunna hanteras vid källan av svenska jurister och mycket lidande sparas. Kanske är frågan vi bör ställa oss inte vem som kan rädda Europadomstolen utan snarare vem som vill rädda Domstolen. Strasbourg i oktober 2008 (Alla åsikter är mina egna och binder inte Domstolen.) ELISABET FURA-SANDSTRÖM Domare i Europadomstolen ADVOKATEN NR 8 • 2008 19