Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK » NÄR DET GÄLLER LÄGET I DAG KAN
KONSTATERAS ATT ICTY OCH ICTR HAR FULLGJORT SINA UPPDRAG. mer medveten om sambandet mellan rättsstatsprincipen och en fungerande straffrättskipning. åter till rom. Den 17 juli 1998 antog diplomatkonferensen stadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Den antogs med en klar majoritet: 120 stater röstade ja, 7 röstade nej (bland dem Kina, Israel och USA) medan 21 avstod. Stadgan innehåller bestämmelser om straff för folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott. En viktig bestämmelse i stadgan säger att FN:s säkerhetsråd kan hänskjuta situationer i vilka ”ett eller flera sådana brott förefaller ha begåtts” till ICC:s åklagare (artikel 13 b). Detta för att rådet inte skall behöva inrätta fler domstolar av typ ICTY och ICTR. För ikraftträdande fordrades 60 ratifikationer. Detta blev verklighet på rekordtid. Redan den 11 april 2002 passerades gränsen när tio stater samtidigt lämnade in sina ratifikationsinstrument. Stadgan trädde därmed i kraft den 1 juli 2002. Den har för närvarande 122 parter. Ett problem är att tre av säkerhetsrådets permanenta medlemmar, nämligen Kina, Ryssland och USA, inte har ratificerat stadgan. Samtidigt pågick arbetet med att inrätta ytterligare två specialdomstolar. Jag fick i uppdrag att förhandla ett avtal mellan FN och Sierra Leone om upprättande av en särskild brottmålsdomstol för att döma personer som gjort sig skyldiga till förbrytelser i inbördeskriget i det landet. Samtidigt arbetade jag med ett avtal mellan FN och Kambodja om upprättande av särskilda kamrar i landets nationella domstolar för att döma över förbrytelser som begåtts av ledare för Röda khmererna under perioden den 17 april 1975 till den 6 januari 1979. Det första avtalet undertecknades i Freetown den 16 januari 2002 och det andra i Phnom Penh den 6 juni 2003. De domstolar som jag nämner här är mycket speciella för mig eftersom jag under min tid som rättschef i FN 1994–2004 var direkt involverad i ar46 betet med att inrätta dem. Men som framgår av det följande har också andra instanser inrättats för att motverka strafflösheten. När det gäller läget i dag kan konstateras att ICTY och ICTR har fullgjort sina uppdrag. ICTY, som hade sitt säte i Haag, var verksam under åren 1993–2017 då mål mot 161 åtalade prövades. ICTR, som alltså hade sitt säte i Arusha, var verksam under åren 1995–2015 då mål mot 93 åtalade prövades. Dessa domstolars verksamhet är alltså nu avslutad och har övertagits av en övergångsmekanism, som ansvarar för frågor som domstolarna annars skulle ha hanterat, till exempel frågor om överklaganden, ärenden om hänvisning till nationella domstolar, skydd av offer och vittnen, tillsyn över verkställigheten av domar, hjälp till nationella domstolar samt omsorg om arkivmaterial. Också Specialdomstolen för Sierra Leone har fullgjort sitt uppdrag. Den hade sitt säte i Freetown och var verksam under åren 2005–2013 då den prövade mål mot 13 åtalade. Det mest uppmärksammade målet gällde den förutvarande presidenten i Liberia Charles Taylor. Denne dömdes till 50 års fängelse för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten och avtjänar för närvarande sitt straff i ett fängelse i Storbritannien. Också i detta fall finns en övergångsmekanism. när det gäller icc med säte i Haag är saken mera problematisk. Domstolen har hitintills handlagt 27 mål, i vissa fall med fler än en misstänkt. Domare i ICC har utfärdat 34 arresteringsorder vilket lett till att 16 personer arresterats och finns i domstolens arrestlokaler. Åtal mot tre personer har lagts ned på grund av att de tilltalade avlidit. Nio fällande domar har avkunnats. Fyra fall har slutat med frikännanden. Men fall har också lagts ned därför att bevisningen inte räckt till eller manipulerats. Så till exempel är jag mycket kritisk till hur åtalen mot Kenyas nuvarande president och vicepresident har handlagts. Frågan är då hur det ser ut om vi blickar mot framtiden. under åren efter inrättandet av de domstolar som nu nämnts har både FN:s generalförsamling och säkerhetsrådet ytterligare bekräftat behovet av straffansvar för de allvarligaste brotten. Det har skett bland annat genom resolutioner som betonar betydelsen av rättsstatsprincipen på nationell och internationell nivå. Som exempel kan hänvisas till den deklaration som antogs av generalförsamlingens högnivåmöte den 24 september 2012 (A/RES/67/1). I denna resolution bekräftar stats och regeringschefer och delegationschefer de högtidliga åtagandena i FNstadgan rörande internationell rätt och rättvisa och en internationell ordning baserad på rättsstatsprincipen som en förutsättning för en mer fredlig, välmående och rättvis värld (paragraf 1). De bekräftar vidare att mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och demokratin är sammanlänkade och ömsesidigt förstärkande och att de tillhör FN:s universella och odelbara kärnvärden och principer (paragraf 5). Dessutom förklarar de att de är övertygade om att rättsstatsprincipen och utvecklingen är starkt sammanlänkade och ömsesidigt förstärkande, att främjandet av rättsstatsprincipen på nationell och internationell nivå är avgörande för en hållbar och inkluderande ekonomisk tillväxt, för hållbar utveckling, för utrotande av fattigdom och hunger och för ett fullständigt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive rätten till utveckling, vilket allt i sin tur förstärker rättsstatsprincipen (paragraf 7). De bekräftar också principen om god styrelse och förbinder sig att organisera effektiva och ickediskriminerande offentliga tjänster som hör rättsstaten till, inklusive på straffrättens, civilrättens och förvaltningsrättens områden, samt rättshjälp (paragraf 12). Av särskilt intresse i detta sammanhang är att de förbinder sig att se till att strafflöshet inte tolereras ADVOKATEN NR 8 • 2019