Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK för folkmord, krigsförbrytelser
och brott mot mänskligheten eller för brott mot internationell humanitär rätt och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. De åtar sig också att se till att sådana kränkningar utreds ordentligt och bestraffas på lämpligt sätt, inklusive genom att ställa dem som begår brott inför rätta genom nationella mekanismer eller, i förekommande fall, regionala eller internationella mekanismer i enlighet med internationell rätt. För detta ändamål uppmanar de staterna att stärka nationella rättssystem och institutioner (paragraf 22). mot denna bakgrund och med tanke på framtiden var det med stort intresse som jag läste en handbok som gavs ut år 2018 av Open Society Justice Initiative inom ramen för Open Society Foundations: ”Options for Justice: A Handbook for Designing Accountability Mechanisms for Grave Crimes”. Den finns fritt tillgänglig på nätet. Och det är här som jag återkommer till att det finns andra instanser än de tidigare nämnda som inrättats för att motverka strafflösheten. I handboken presenteras nämligen resultatet av undersökningar av tidigare mekanismer. Av dessa redovisas 33 mekanismer i detalj i särskilda bilagor. ICC redovisas emellertid inte i bilagorna eftersom det finns så mycket information tillgänglig om denna. I handboken diskuteras sedan hur man bör utforma ansvarsmekanismer för allvarliga brott. Med hänvisning till erfarenheterna under åren som analyserats i handboken och kraven när det gäller rättsstatsprincipen som bekräftats av FN:s generalförsamling är det uppenbart att det kommer att finnas behov av ytterligare mekanismer för att försöka hejda den strafflöshet som faktiskt leder till nya konflikter i världen. Det finns tydliga krav på rättvisa i många länder. Det är därför mycket viktigt att man vid utformningen av nya mekanismer beaktar de erfarenheter som vunnits av de institutioner som hitintills har etablerats. Här kan handADVOKATEN NR 8 • 2019 boken fungera som ett mycket praktiskt och effektivt hjälpmedel. Som exempel kan nämnas att det i handboken noteras att det föreligger allvarliga brister i de särskilda kamrarna i Kambodja. För mig kommer detta inte som en överraskning. Kofi Annan drog sig ur förhandlingarna när det stod klart att man i Kambodja, till skillnad från Sierra Leone, inte ville ha en fullständigt oberoende rättskipning enligt internationella normer. För egen del varnade jag bestämt för att FN skulle gå med på något sådant. Men vi tvingades tillbaka till förhandlingsbordet av generalförsamlingen med beskedet att de krav som Kambodja framfört skulle accepteras. Det var alltså med blandade känslor som jag skrev under avtalet i Phnom Penh den 6 juni 2003. Och det jag varnade för har delvis bekräftats. Den lösning som vi tvingades acceptera när det gäller Kambodja får inte tjäna som modell i framtiden. FN:s symbol skall inte ges till institutioner över vilka FN inte har fullständig administrativ kontroll. Syftet med handboken är tvåfaldigt: 1. att hjälpa beslutsfattare att besluta huruvida man skall upprätta eller stödja en rättsmekanism, och 2. att hjälpa dem som har till uppgift att utveckla modeller när policybeslutet fattats. I den senare kategorin hittar vi statliga tjänstemän och diplomater, nationella utrednings och åklagarmyndigheter, personal och tjänstemän i FN och andra mellanstatliga organisationer, och de som arbetar för nationella och internationella ickestatliga organisationer. Enligt min mening kommer handboken att tjäna dessa kategorier väl. De politiska beslutsfattarna bör också tänka på de krav som rättsstatsprincipen ställer och som bekräftats av FN:s generalförsamling och de åtaganden som församlingen samtidigt har gjort. Vad som är särskilt viktigt att tänka på när det gäller att etablera straffrättsliga mekanismer är tre saker: språk, legalitetsprincipen och finansiering. När det gäller språk är det mycket viktigt att komma ihåg att alltför många officiella språk orsakar förseningar och höjer kostnaderna. Ett enda ytterligare språk kan få dramatisk inverkan på kostnaderna för den tilltänkta institutionen. När det gäller legalitetsprincipen bör man hålla artikel 15 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter i minnet: 1. Ingen får fällas till ansvar för någon handling eller underlåtenhet som vid den tid då den begicks inte utgjorde ett brott enligt inhemsk eller internationell rätt. Högre straff får inte heller ådömas än det som var tillämpligt vid den tid då brottet begicks. Om efter det att brottet begåtts en ny lag stiftas som föreskriver ett lindrigare straff, skall den skyldige komma i åtnjutande av det. 2. Ingen bestämmelse i denna artikel skall hindra lagföring och bestraffning av en person på grund av en handling eller en underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper som erkänns av världens nationer. paragraf 2 innebär alltså att förbudet mot retroaktiv lagstiftning inte gäller i sådana fall. Det är också mot den bakgrunden som straffbestämmelserna i stadgarna för de domstolar som nämnts i det föregående skall ses. När det gäller finansiering av internationella organ måste sådan ibland ordnas genom frivilliga bidrag. Men jag var djupt bekymrad över att finansieringen av Specialdomstolen i Sierra Leone inte skedde genom uttaxerade FNbidrag. Här finns faktiskt också en konstitutionell aspekt som blir uppenbar om man gör en jämförelse med finansiering av domstolar på nationell nivå. Vilken trovärdighet skulle nationella domstolar ha om de finansieras av olika givare och inte från skatter eller liknande allmänna medel? Det är uppenbart att samma resonemang bör tillämpas på den internationella nivån. Detta är en omständighet som man bör tänka på vid utformningen av nya mekanismer. VAD SOM ÄR SÄRSKILT VIKTIGT ATT TÄNKA PÅ NÄR DET GÄLLER ATT ETABLERA STRAFFRÄTTSLIGA MEKANISMER ÄR TRE SAKER: SPRÅK, LEGALITETSPRINCIPEN OCH FINANSIERING. » 47