Advokaten 1
Debatt Svenska skiljemän bör Det är hög tid att a
dvokater som sitter som skiljemän låter sig inspireras av de effektiva handläggningsverktyg som utvecklats inom internationella skiljeförfaranden och låter den passiva ad hochandläggningen förpassas till historien. Det anser advokat Rikard Wikström. V arken lagen om skiljeförfarande (LSF) eller etablerade skiljedomsreglementen innehåller många bestämmelser om själva förfarandet. Det framhålls ofta, med rätta, att den processuella flexibiliteten i skiljeförfaranden och möjligheten att anpassa handläggningen till de varierande förhållandena i varje enskild tvist är en av fördelarna med skiljeförfarande jämfört med domstolsförfarande. Av LSF följer dock uttryckligen att skiljemännen ska handlägga skiljeförfarandet opartiskt, ändamålsenligt och snabbt. Efter snart 15 års erfarenhet av svenska och internationella skiljeförfaranden kan jag konstatera att många svenska skiljemäns handläggning är allt annat än ändamålsenlig och snabb och ofta avviker från vad som utgör standard i internationella förhållanden på ett sätt som varken gynnar förfarandets ändamålsenlighet eller snabbhet. Låt mig förklara. Det finns en mängd förfarandefrågor som aktualiseras i mer eller mindre samtliga skiljeförfaranden, men som inte är reglerade. Några exempel på sådana frågor är: l När ska vittnesattester och ex42 pertutlåtanden ges in, alternativt när ska bevisuppgift anges? l Hur ska parter och skiljenämnd hantera situationen att en part vill ge in en ytterligare inlaga eller bevisning, utöver vad som följer av tidsplanen? l Hur ska skiljenämnden handlägga en begäran om utfående av skriftlig handling? l Vad gäller om en expert eller ett vittne som skrivit ett utlåtande inte dyker upp till slutförhandlingen? l Innebär ett avstående från rätten att korsförhöra en expert eller ett vittne att parten accepterar innehållet i ingivna utlåtanden? många svenska skiljemän intar vad jag skulle vilja kalla en passiv ad hocinställning till denna typ av frågor, det vill säga skiljenämnden får i samråd med partsombuden hantera dylika frågor om och när de aktualiseras. Den enda aktiva handläggningsåtgärden i skiljeförfarandets inledande skede är ofta att ordföranden ber partsombuden komma överens om en tidsplan och föreslå dagar för muntlig förhandling. Passiv handläggning resulterar enligt min erfarenhet regelmässigt i ”baktunga” skiljeförfaranden, det vill säga parterna väntar till sina sista inlagor med att åberopa bevisning och ge in omfattande expertutlåtanden med mera, vilket i sin tur leder till ytterligare skriftväxling i vad som skulle ha varit skiljeförfarandets slutskede. Sådan ytterligare skriftväxling, alternativt icke schemalagda inlagor med nya omständigheter, grunder och bevisning kort före slutförhandlingen, leder inte sällan till inställda slutförhandlingar. I avsaknad av gemensamt överenskomna och beslutade processuella regler för skiljeförfarandet, tappar den passive skiljemannen ofta kontroll över förfarandet och odisciplinerade ombud tillåts mer eller mindre agera som de själva vill. När slutförhandlingen väl har ställts in är det inte ovanligt att den, till följd av fullbokade kalendrar, får flyttas fram 9–12 månader senare än vad som ursprungligen planerats och överenskommits. med all respekt menar jag att en sådan passiv handläggning inte är förenlig med LSF:s krav att skiljemännen ska handlägga skiljeförfarandet Advokaten Nr 8 • 2016