Advokaten 1
Praktisk juridik » Ett strikt ansvar för överträd
else av barnkonventionen kan på detta vis framstå som ett glädjande framsteg från enskildas synpunkt men en besvärande komplikation i statens och kommunernas perspektiv. ansvar. Inte heller Europakonventionen är förstås så lyckad från denna synpunkt, och än mindre regeringsformen; här verkar tanken på ett skadestånd knappast ha bekymrat grundlagsförfattarna när reglerna formulerats. Men ett ansvar grundat på barnets rättigheter lär vålla ännu besvärligare problem. Barnkonventionen ger som sagt exempel på ett myller av formuleringar, som alla tycks uttrycka skiftande krav på regering och myndigheter i olika fall, och därmed får också barnets rätt en mycket varierande innebörd. det är klart att vi får veta litet mer om rättsläget när det så småningom kommer en dom av HD om skadestånd i någon av dessa situationer; fast det kan dröja länge efter det att lagstiftningen trätt i kraft. Vägrar HD att likställa kränkningar av barnets rätt med överträdelser av Europakonventionen så minskar problemen påtagligt, fast de försvinner naturligtvis inte. Ansvaret för fel eller försummelse vid myndighetsutövning står kvar. Kommer däremot HD att erkänna ett strikt ansvar för överträdelse av barnets rättigheter så har vi hamnat i en skadeståndsrättslig vildmark där knappast ens de mest ambitiösa domskäl av HD kan visa vägen. HD har ju på senare år varit frikostig med uttalanden även i rättsfrågor som legat utanför tvisten i målet – alltså ”obiter dicta” – men frågan är om HD kan, vill eller vågar ge några allmänna anvisningar för bedömningen i olika tänkta fall i ett sådant avgörande. Det skulle kräva mera ingående analyser av möjliga överträdelser än vad som ryms inom domstolens ordinära verksamhet. Snarare blir det arbetsvilliga rättsvetare som får systematiskt gå igenom de olika situationer där det strikta ansvaret kan komma i fråga. Men också det tar sin tid. Ett sådant ansvar för överträdelse av barnkonventionen skulle förstås ge ett välkommet skydd för illa behandlade barn i olika asyl och socialärenden. Samtidigt kan domen – som säkert kommer att uppmärksammas i massmedia – bli en signal för kritiska 46 föräldrar att påminna sig allehanda orättvisor som deras barn råkat ut för från skolans, polisens eller andra myndigheters sida och med litet god vilja kan uppfattas som kränkningar. Man kan vänta sig att Justitiekanslern och kommunerna kommer att få syssla med åtskilliga intressanta men tidsödande skadeståndskrav. Men det får man nog räkna med också när det allmänna bara svarar för fel och försummelser; redan barnkonventionens inkorporering kan förstärka tendensen att uppfatta ovälkomna myndighetsåtgärder som skadliga och kränkande. Det är klart att ett strikt ansvar i detta läge kan anses ha en speciell fördel. En ofta kritiserad bestämmelse i 3 kap. 7 § skadeståndslagen föreskriver att talan inte kan föras med anledning av beslut av bland annat regeringen och riksdagen om inte beslutet upphävs eller ändrats. Som redan framgått innebär barnkonventionen till stor del skyldigheter för staten att vidta allehanda åtgärder för att tillgodose barnens rättigheter. I dessa fall kan det inte bli fråga om ansvar på grund av lagstiftarens försummelse att ge barnet tillräckligt skydd i olika situationer. En skadelidande får försöka hitta det egentliga felet hos någon lägre myndighet. Men grundas ansvaret inte på skadeståndslagen utan på överträdelse av en rättighet enligt konventionen kommer man runt denna begränsning. Man behöver inte ta upp frågan om lagstiftaren har brustit i omsorg och eftertanke – lika litet som man behöver göra det när svensk lag inte uppfyller Europakonventionens krav. Det kan tyckas som ett tilltalande perspektiv för många engagerade advokater. ett strikt ansvar för överträdelse av barnkonventionen kan på detta vis framstå som ett glädjande framsteg från enskildas synpunkt men en besvärande komplikation i statens och kommunernas perspektiv. Det är tänkbart att regeringen och riksdagen finner saken så bekymmersam att man på ena eller andra sättet – genom en lagregel eller möjligen genom motivuttalanden i samband med konventionens inkorporering – slår fast att konventionen inte kan läggas till grund för något strikt ansvar. Men, som sagt: Alla problem är inte avklarade på det viset. Ett skadeståndsansvar för fel eller försummelse kommer att ha nästan lika många variationer som ett strikt ansvar. Konventionstexten innehåller ju en mängd skiftande krav på det allmänna som kan grunda ett culpaansvar. I ett barnperspektiv kan förstås läget ändå synas otillfredsställande jämfört med ett ansvar för kränkta rättigheter. Inte bara därför att den skadelidande måste visa oaktsamhet på myndighetens sida, utan också genom att det i regel inte går att få något ideellt skadestånd för kränkning. Huvudprincipen är ju att sådant skadestånd utdöms bara när det har stöd i lag: Visserligen gjorde HD undantag när det gällde kränkta rättigheter enligt Europakonventionen och regeringsformen, men ansvar enligt skadeståndslagen grundas inte på kränkta rättigheter. Och det är en väsentlig försvagning av barnets rätt: Den skada barnet lider brukar ju främst vara av ideellt slag (frånsett när barnets utbildning har fördröjts). Kanske kan HD av sådana skäl i vart fall tillåta en utvidgning av rätten till ideell skada när konventionen åsidosatts, men det är då fråga om ett undantag som är mindre naturligt än när skadeståndet grundades på Europakonventionen. bland annat dessa komplikationer får domstolen fundera på när det blir dags att ta ställning till skadeståndsfrågan. Har HD tillräckligt förtroende för regeringens handlingskraft på området kan det tänkas att man lämnar problemet om ett skärpt ansvar till lagstiftaren – det skulle man nog ha gjort i motsvarande läge för femton år sedan. Men det kan också hända att man för säkerhets skull tar saken i egna händer. Och vad det kan innebära är inte lätt att gissa. Bertil Bengtsson F.d. justitieråd Advokaten Nr 8 • 2016