Advokaten 1
Praktisk juridik för ordinära fullmakter svarar f
ullmaktshavaren för att han eller hon har en giltig fullmakt och därmed behörighet att rättshandla. Skulle fullmaktshavaren överskrida sin behörighet blir fullmaktsgivaren inte bunden och fullmaktshavaren kan bli skadeståndsskyldig gentemot tredje man enligt fullmaktsreglerna (jfr 25 § avtalslagen). Även i förhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren inträder samma slags rättsföljder som för en ordinär fullmakt. Fullmaktshavaren binder fullmaktsgivaren vid en rättshandling inom ramen för fullmakten, det vill säga inom ramen för sin behörighet. Om fullmaktshavaren överskrider sin befogenhet, det vill säga eventuella särskilda instruktioner, blir fullmaktsgivaren enligt huvudregeln bunden vid rättshandlingen, men fullmaktshavaren kan bli skadeståndsskyldig gentemot fullmaktsgivaren (11 § 1 st. avtalslagen samt 18 kap. 3 § handelsbalken). När det gäller särskilda instruktioner kan man utgå från att den speciella situation, inom vilken fullmakten ska användas, får betydelse. Eftersom fullmakten ska användas vid en framtida tidpunkt när fullmaktsgivaren inte längre är beslutsförmögen kan det inte gärna bli fråga om instruktioner som ges vid en sådan framtida tidpunkt, för det fall inte fullmaktshavaren möjligen redan i fullmakten förklarat att någon annan ska kunna ge instruktioner i framtiden. En sådan förklaring bör anses giltig. Även instruktioner i sak, som är uppställda av fullmaktsgivaren vid tiden för upprättandet av fullmakten och i tiden innan den träder ikraft, får betydelse för fullmaktshavarens befogenhet. Det kan anmärkas att det i lagrådsremissen talas om att en framtidsfullmakt är en ensidig rättshandling, något som bland annat haft betydelse för hur reglerna för upprättande utformats. Därmed kanske avses att framtidsfullmakten kommer att tillämpas först i en kommande tid, då fullmaktsgivaren saknar beslutsförmåga. Detta hindrar dock inte att det är fråga om ett avtal mellan fullmaktsgivaren Advokaten Nr 8 • 2016 och fullmaktshavaren, inte en ensidig rättshandling i egentlig mening. På flera ställen i lagrådsremissen nämns det att det säkert kommer att förekomma fullmakter, som är både ordinära sådana och framtidsfullmakter, förutsatt att de uppfyller kraven för båda rättsfigurerna. Idén skulle vara att detta skulle kunna underlätta utförandet av de uppdrag fullmaktsgivaren vill eller behöver ha hjälp med. Det rekommenderas av regeringen i lagrådsremissen. Det är inte lätt att förstå varifrån denna uppfattning kommit. Tvärtom är det osäkert om det kommer att vara särskilt vanligt med sådan kombinerade fullmakter och vilken nytta de skulle ha. Likaledes sägs det i lagrådsremissen att man kan förmoda att det kommer att gå lång tid mellan upprättande av en framtidsfullmakt och dess ikraftträdande. Det finns naturligtvis inget erfarenhetsbaserat material som kan åberopas till grund för påståendet – framtidsfullmakterna är inte här ännu. Snarast får man tvärtom vara öppen för att tiden mellan upprättande och ikraftträdande i många fall är ganska kort. Erfarenheterna från Finland och Norge pekar ditåt. I dessa fall blir det intressant att iaktta hur bedömningen av rättslig handlingsförmåga vid upprättandetillfället respektive beslutsoförmåga vid ikraftträdandet ska göras. En fråga som knappast alls berörs i lagrådsremissen är vilka principer som ska ligga till grund för tolkningen av en framtidsfullmakt. Eftersom det inte är fråga om en rättshandling för dödsfalls skull, som testamente eller förmånstagarförordnande vid livförsäkring, och det inte heller är en ensidig rättshandling i egentlig mening, kan man inte utan vidare analogiskt tillämpa vad som gäller angående tolkning av testamente. Ett exempel kan belysa situationen. Anta att två äkta makar låter upprätta ett inbördes testamente till förmån för varandra. Anta vidare att de samtidigt låter upprätta en framtidsfullmakt, där de sätter in varandra som framtidsfullmaktshavare åt varandra. Anta vidare att de därefter skiljer sig. Av 11 kap. 8 § ärvdabalken följer att ett sådant testamente är utan verkan. Någon motsvarande reglering har inte föreslagits beträffande framtidsfullmakter. UPPHÖRANDE, MED MERA Även om det inte klart utsägs i den föreslagna lagen om framtidsfullmakter upphör verkan av en framtidsfullmakt om fullmaktsgivaren inte längre är i ett sådant tillstånd att han eller hon är beslutsoförmögen. Ansvaret för att fullmakten inte kan brukas längre i en sådan situation faller på fullmaktshavaren enligt den grundläggande principen om att det är fullmaktshavaren som svarar för att han eller hon har en giltig fullmakt. En framtidsfullmakt ska inte kunna göras oåterkallelig. Så länge fullmaktsgivaren är beslutsförmögen kan han eller hon alltid fritt återkalla fullmakten. Den nya lagen anvisar på denna punkt samma tillvägagångssätt som för ordinära fullmakter som är skriftliga, det vill säga att det ska ske genom att fullmaktsgivaren återtar eller förstör handlingen, se 16 § 1 st. avtalslagen. Om en fullmaktsgivare blir oförmögen att rättshandla kan han eller hon enligt allmänna principer inte själv återkalla fullmakten. Detsamma skulle kunna bli följden av beslutsoförmåga. I syfte att möjliggöra återkallande även i sådana situationer kommer det att finnas en möjlighet för fullmaktsgivaren att i fullmakten utse en granskare, som förutom att granska fullmaktshavarens utförande av uppdraget också kan ha rätt att återkalla fullmakten. Ändå kan man anta att det kommer att finnas en hel del fall, då en återkallelse görs av fullmaktsgivaren även efter det att framtidsfullmakten trätt ikraft. Huruvida sådana återkallelser ska få verkan får bedömas från fall till fall utifrån fullmaktsgivarens förmåga att utföra rättshandlingar. Det blir i slutänden en fråga för tredje man att avgöra om han eller hon ska lita på fullmakten eller inte. Om fullmaktsgivaren dör upphör inte fullmakten att gälla om inte 51 LÄS MER Per Westman är författare till boken Förmynderskap, 2 uppl. Norstedts Juridik 2011. »