Nöjesnytt Växjö 1
the real group Efter 35 år i branschen är de inte
bara Sveriges största vokalgrupp, de är också ytterst välrenommerade i resten av världen. Nu ger sig The Real Group ut på en efterlängtad julturné och den 4 december kommer de till Växjö Konserthus. Med rösterna som enda instrument har de skapat ett alldeles eget musikaliskt uttryck i området mellan jazz, pop och svensk körmusik. The Real Group har sedan 30 år tillbaka etablerat sig världen över och har utmärkt sig genom sin kombination av perfektion och personliga tilltal. Under julkonserten framför de både originalmaterial och julfavoriter i varierande, lekfulla och uppfinningsrika arrangemang, men det finns samtidigt så mycket mer att berätta om livet i vokalgrupp. Nöjesnytt ringde upp tenoren Anders Edenroth, som varit med sedan starten och inofficiellt är gruppens ledare. Även om variationerna är oändliga finns det ju bara 12 toner. Är detta en begränsning eller ger det bara inspiration? –Gruppen har ju förändrats genom åren, både musikaliskt och i sin sammansättning. I början körde vi bara covers på kända jazzlåtar, sedan har vi gått mer och mer över till att göra egenkomponerat material. Det faktum att vi turnerar runt om i världen har gjort att vi skaffat oss en annan repertoar och ett annat tonspråk. Det är en ständig evolution och det finns enormt mycket spännande saker runt om i världen att inspireras av. Men det som är spännande är hur mycket det kan rymmas i en enda ton och det viktigaste är egentligen hur man tar sig an en ton, hur man laddar den och vad man väljer att kommunicera. Man måste räkna in publiken i den här processen. Vill de vara med och känna den här känslan av sorg eller kärlek eller vad man nu uttrycker så hittar man det tillsammans. Men man kan också sjunga fel låt för fel publik, då kan det bli ett avståndstagande: ”vad håller han på med där uppe med sin hopplösa Jingle Bells” (skratt). Där har man ju varit ibland, samtidigt som det ibland bara blir magiskt. Jag antar att det finns en avvägning i hur man tar sig an en cover; att man gör det med en blandning av respektfullhet och respektlöshet? –Oh ja. frågan när man gör covers är ju alltid varför man ska göra den. Vi har en Stevie Wonder-låt på repertoaren, You Haven’t Done Nothing, och vi ville verkligen göra den, men kände först att det inte går att göra den bättre än han gjorde den. Då måste man göra den på ett sätt där man inspireras av hans version och i vårt fall använde vi våra 10 | nöjesnytt röster och våra uttrycksmedel för att skapa något nytt. Han skrev låten om Watergate-skandalen och det känns ju extremt aktuellt även nu. Vi har fem USA-turnéer bokade inom ett år och vi kan inte blunda inför den här elefanten i rummet, att de har en situation som är närmast värre än den med Nixon. Så vi kommer att använda den låten som en språngbräda för att säga något på ett snyggare sätt än ”Trump är en dålig president”. Det är ett exempel på hur vi tar oss an en cover. En sak som slår mig när jag lyssnar på er är att det verkar som om texterna är väldigt viktiga för er, att det måste vara texter som betyder något, även när det gäller era egna låtar? –Ja, det stämmer bra. Vi kör exempelvis George Michaels Freedom och den har ju han skrivit utifrån ett personligt perspektiv och om sin egen frigörelse. Vi sjöng den för första gången nere i Sydafrika i ett projekt i kampen mot AIDS, Star For Life, för vilka vi också är ambassadörer. Men när man plötsligt står i Sydafrika och sjunger ordet Freedom betyder det något mycket starkare än vad vi här uppe i Norden någonsin kan förstå. Det bar vi med oss och nu presenterar vi den på ett annat sätt; att man ska kunna känna sig fri var man än befinner sig i världen. Vi tar en låt med ett annat ursprungbudskap och lyfter fram saker som vi tycker att den kan betyda. Men sedan vi gör också banala saker som vi behåller banala, som exempelvis Jingle Bells. Det blir bara fånigt om man ska hitta nåt budskap i den (skratt). Det är bara musikalisk glädje och det måste det också få vara. Ett av de roligaste skämten i tv-historien, enligt mig då, är ju på er bekostnad, från Hipp Hipp, men det sätter ju också fingret på en viktig punkt: hur viktiga alla stämmor faktiskt är? –Eller hur, haha! Den är otroligt bra. Den sätter visserligen fingret på det, just för att vi är extremt kollektiva i det vi gör. Men jag kan också tycka att det är en samarbetsform jag skulle vilja se mer av i samhället, ett samhälle där man hyllar konkurrensen. Vartenda musikprogram är ju en tävling. Man får inte vara med i TV och sjunga längre om man inte tänker tävla med nån annan sångare. Vi vill motverka det genom att sjunga för musikens egen skull och visa att vi tillsammans blir bättre än vad någon av oss är själva. Det är en signal man inte ser så mycket av i Idol (skratt). Då känns det viktigt för oss att visa att man faktiskt kan samarbeta och då blir det så här häftigt. Ingen vinner och ingen förlorar under våra konserter. Hur nojiga är ni över att bli förkylda och försätta er i miljöer med förkylda människor, exempelvis barn? –Inte så nojig så att man inte vågar åka tunnelbana. Vi har väl fattat att det bästa sättet att hålla sig frisk är att hålla kroppen och immunförsvaret i trim. Jag tror vi är duktiga på att sova ordentligt, undvika tobak och alkohol, alla de där klassiska grejerna. Vi har nog ställt in fem, sex gånger på 2500 konserter så det är ju ett hyfsat facit, även om några av de där konserterna lät rätt muggiga (skratt). Efter 35 år i branschen har ni gjort det mesta och testat på de flesta genrer. Var finns utmaningarna för The Real Group idag? –Lite i det som jag sa; med det medieklimat vi har och det sätt musik sprids på, att en gullig kattunge får mer spelningar på YouTube än när vi har jobbat som tusan konstnärligt och lagt ner all vårt kunnande i en video. Folk verkar vara ute efter små korta små belöningar, ofarliga små saker man kan skratta åt en stund. Det är inget ont i det men det finns också en fara i det: om folk märker att det är populärt med att filma kattungar och också börjar göra det, vad händer då med världen, om alla bara filmar sina kattungar? Internet är en väldigt konstig marknadsplats och kulturplats. Samtidigt har vi naturligtvis gynnats av den också. Annars ligger utmaningen i att behålla en musikalisk nyfikenhet och fräschör och att hålla materialet på topp, men också att nå publiken, nya arenor och kommunikationsplattformar. I TEXT: OLA KARLSSON FOTO: MATS BÄCKER