Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA fladdermusen när jag håller offentlig
a föreläsningar om medborgerligt mod, får jag ibland frågan om i vilken utsträckning individer som Snowden, Rosa Parks och Malala Yousafzai har lyckats med att montera ned de orättvisor de har belyst. Fram tills nyligen frestades jag att citera den kinesiske premiärministern Zhou Enlais svar när han 1972 ombads att bedöma effekterna av franska revolutionen: ”Det är för tidigt att säga.” Men för några år sedan uppgav en diplomat som var närvarande vid det berömda mötet att det rörde sig om ”ett missförstånd som var för delikat för att föranleda en rättelse”, eftersom Zhou trodde att frågan avsåg studentrevolten i Paris 1968, inte 1789. Som biografientusiast – jag har tillsammans med Ola Larsmo skrivit en bok som heter 101 historiska hjältar – slås jag ofta av hur svårt det är även för de skickligaste individer att knuffa historien i positiv riktning. Mohandas Gandhi var till exempel en av 1900-talets mest innovativa och kunniga ledare, när han förfinade en metod för ickevåldsmotstånd som med ett moraliskt ändamål kunde ge energi till de rättslösa och ibland väcka de mäktigas samvete. Men till och med han misslyckades med det han ansåg som sin kanske viktigaste uppgift: att förhindra Indiens delning efter religiösa skiljelinjer. jag åkte till indien som ung för att studera Gandhis arv. Nu ligger jag ibland vaken i det som Ingmar Bergman kallade vargtimmen och funderar över hur Gandhis misslyckande kunde lämna den troligaste platsen för ett framtida kärnvapenkrig i arv till världen. I början av 2019, när spänningar blossade upp mellan Indien och Pakistan, hade jag i uppgift att förklara i SVT Morgonstudion vad ett kärnvapenkrig mellan dessa två länder skulle kunna innebära. Några studier har försökt modellera effekterna av ett sådant krig: eldstormar runt städer och sotmassor som skickas ut i övre atmosfären och som blockerar solljuset och minskar skördarna under många år. Ett kärnvapenkrig mellan Indien och PaADVOKATEN NR 2 • 2021 kistan skulle kunna döda mer än en miljard människor världen över, mestadels genom svält. Kärnvapen är ett annat område där en enda person kan förändra världen. De är ”out-of-ratio weapons” (oproportionerliga vapen) skriver Elaine Scarry, eftersom de låter en eller några individer utplåna många miljoner människor. Det är detta som gör deras existens så farlig: En enda hackare, terrorist eller självmordsbenägen befälhavare eller ett datavirus kan utnyttja vad Scarry kallar den ”folkmordskärnvapenarkitektur” som vi har uppfört. atombomben är ”the greatest thing in history”, förklarade president Harry Truman efter bombningen av Hiroshima. En mindre känd person är Vasilij Archipov. I oktober 1962 var Archipov ombord på en sovjetisk ubåt i Karibien som bombades med sjunkbomber från amerikanska krigsfartyg och som hade förlorat kontakten med omvärlden. Ubåtens kapten misstänkte att ett krig mellan USA och Sovjetunionen hade inletts och ville avfyra en kärnvapentorped mot amerikanerna: – Nu spränger vi dem! Vi kommer att dö, men vi ska sänka dem allihop – vi ska inte bli en skam för flottan! För att torpeden skulle avfyras, behövde Archipov vara överens med kaptenen och vrida om en nyckel – men han vägrade. Därmed förhindrade han vad som kunde ha blivit ett allomfattande kärnvapenkrig, följt av atomvinter och mänsklighetens potentiella utdöende. Jag vill tacka herr Archipov för att han har gjort en värld möjlig där Advokaten fortfarande kan ges ut och dess artiklar läsas och diskuteras över en kopp morgonkaffe. Brian Palmer Lektor vid teologiska institutionen, Uppsala universitet 19