Advokaten 1
Gästkrönika GästkRöNiköR stEfAN LiNdskoG Om god d
omarsed förra gÅngen Jag skrev under denna vinjett var kort tid efter det att de nya reglerna om god advokatsed hade antagits. Jag tog upp frågan om etiska regler för domare. Min fråga blev varför det inte fanns någon motsvarighet till advokaternas regelverk. Som jag såg det borde en gräsrots diskussion föras i domarleden på samma sätt som det hade skett bland landets advokater. Det ska genast sägas att jag inte var alldeles välinformerad. Visserligen saknades det – om man ser bort från Olaus Petri domareregler – ett regelverk. Men frågan var mer diskuterad än vad jag då visste. Nu vet jag mer. Förmodligen på grund av krönikan fick jag nämligen tillfälle att delta i ett projekt som syftade till att ta fram regler på området. I samband med det fick jag klart för mig att tidigare försök havererat på grund av motstånd i domarleden. Liknande erfarenhet hade också gjorts i Norge. Projektet genomförs i ett samarbete mellan en utredare, f.d. hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, och en arbetsgrupp utsedd av Sveriges Domareförbund. Johan Hirschfeldt har redogjort för arbetet i bl.a. SvJT 2011 s. 517. Jag ska inte här upprepa vad som finns att läsa där. Det räcker med att konstatera att projektet så långt har varit lyckosamt som att ett dokument om god domarsed har tagits fram. Därmed har projektgruppens arbete i princip förts ut bland Sveriges domare. nu frÅgar sig givetvis Läsaren: Ett dokument? Vadå dokument? Vilken status har det? En jurist tänker lätt i syllogismer. Norm -> normavvikelse -> påföljd. En sådan ordning kräver att normen är ”gällande” och att det finns ett organ med kompetens att pröva såväl om en normavvikelse föreligger som, om en avvikelse är för handen, om påföljd. 34 Jag tror att många domare instinktivt värjer sig mot att i en sådan ordning få sin gärning prövad mot ett detaljerat regelverk. Och det finns fog för en sådan reaktion. Att vara en god domare är en grannlaga uppgift. När etiken ställs på sin spets handlar det ofta om svåra överväganden. Ett sådant övervägande låter sig som regel inte genom en efterprövning kategoriseras som rätt eller fel. Normer som styrningsinstrument för det slags etiska frågor som en domare ofta ställs inför har också andra svagheter. Jag tänker främst på risken att ett alltför stort respektavstånd till gränsen för det etiskt lämpliga eller påbjudna i vissa fall kan vara tveksamt i sig. Om till exempel en domare ställs inför en jävsfråga som tål att diskuteras men där slutsatsen blir att vad som föreligger inte är tillräckligt för att grunda jäv, så är det inte självklart att tilltron till rättssystemet gagnas av att domaren likväl väljer den försiktiga linjen och ”jävar ut sig”. Många gånger kan det vara lika illa att luta sig bakåt som framåt. Då kan ett regelverk styra bort fokus från det viktiga, att hitta balanspunkten, och i stället leda till sofistikerade men i grunden improduktiva tolkningsexerciser. en huvudpoäng med det framtagna dokumentet är nu att det inte tar sikte på efterprövningar. I stället är tanken att det ska hjälpa domaren göra de överväganden som en god domare bör göra. I det perspektivet är dokumentet att se som ett hjälpmedel och inte som någon normgivning. Utgångspunkten är vissa grundläggande värderingar som i sig knappast kan sättas i fråga men som å den andra sidan är alltför abstrakta för att ge någon klar vägledning i det enskilda fallet. Det handlar om oavhängighet, opartiskhet och likabehandling, gott uppträdande och bemötande samt god kompetens och effektivitet. I anslutning till dessa värderingar diskuteras i en resonerande del av dokumentet olika situaAdvokaten Nr 8 • 2011