Advokaten 1
de åklagaren att inte redovisa i den promemoria s
om låg till grund för de båda domstolarnas beslut. Det framgår inte heller av protokollen om denna rätt väsentliga upplysning lämnats på annat sätt. Alldeles oavsett åklagarens utelämnande av denna information förelåg knappast någon risk för att skadliga åtgärder skulle kunna vidtas från advokatbyråns sida eller att uppgifterna skulle förvanskas. En annan fråga är om de efterfrågade uppgifterna överhuvudtaget är relevanta för utredningen huruvida den misstänkte biträdande juristen gjort sig skyldig till grovt insiderbrott eller inte. Han häktades, men är nu släppt. Åtal är inte väckt. För det är väl inte så att EBM är ute på fisketur i största allmänhet för att få annan information? Innehållet i promemorian antyder dessvärre det. Det känns också mycket olustigt att EBM kallar advokater till polisförhör och kontaktar advokatbyråns klienter för att förmå dem att efterge advokaternas tystnadsplikt. Åklagarens beteende i detta mål förvånar inte. Samme åklagare har tidigare utmärkt sig. I ett yttrande över vissa mycket respekterade försvarsadvokaters arvodesyrkanden utpekades dessa indirekt som bedragare. Måttfullhet synes inte vara en dygd hos alla på EBM. EBM har under senare år under stor mediebevakning gjort husrannsakan på advokatbyråer vid i vart fall tre tillfällen. I det ena fallet gick ärendet ända upp till Högsta domstolen, som hävde beslutet. Något åtal mot den aktuelle advokaten har ännu inte väckts. När det gäller det andra fallet har advokaten ifråga frikänts från misstankar om brott. Huruvida den nu tidigare biträdande juristen är skyldig till insiderbrott har jag givetvis ingen uppfattning om. Det är från principiell utgångspunkt också fullständigt ointressant. Fisketurer passar mycket dåligt på advokatbyråer. Det är lätt att gå på grund. Grundet utgörs av den lagstiftning som omgärdar advokatsekretessen. Den är inte tillkommen som ett skydd för advokaterna. Det är klientens intresse som ska skyddas. Detta ligger i rättssamhällets intresse. Det är därför mycket glädjande att Högsta förvaltningsdomstolen med utgångspunkt i frågan om advokaters tystnadsplikt har medgivit prövningstillstånd i frågan om tredjemansrevision på SEbanken. Med förbigående av såväl advokatsekretessen som banksekretessen, krävde och erhöll Skatteverket av två instanser rätt att få tillgång till information om advokaters klientmedelskonton. Detta trots att det inte förelåg någon misstanke om brott. Här är det fråga om en ren fisketur och inget annat. Högsta förvaltningsdomstolens avgörande emotses med stort intresse. Klienters rätt att kunna förlita sig på det förtroliga samtalet är en självklarhet i en demokratisk rättsstat. Lagstiftaren har handlat därefter och genom regler i bland annat rättegångsbalken givit skydd för detta. Genombrott medges endast när det är fråga om brott som stadgar lägst två års fängelse. Det kan aldrig brytas när det är fråga om ett försvararuppdrag. Dessa regler om frågeförbud begränsar inte bara vittnesplikten utan omfattar också exempelvis beslagsreglerna. Till och med om också advokaten själv skulle vara misstänkt för delaktighet i sin klients brott föreligger hinder mot att göra beslag på advokatbyrån. Detta har Högsta domstolen slagit fast i en mycket läsvärd dom från 2010 (NJA 2010 s. 122). Såväl Högsta domstolen som Regeringsrätten har vid flera tillfällen tidiAdvokaten Nr 8 • 2011 gare prövat frågan om advokaters tystnadsplikt i samband med taxeringsrevision och beslag. Där har fastslagits principerna för advokaters tystnadsplikt när det fiskala informationsintresset gör sig gällande. Advokatsamfundet uppställer stränga krav på advokaters skyldighet att värna tystnadsplikten. Strängare än lagstiftaren. Därtill finns regler om diskretionsplikt. Reglerna förbjuder vidare advokat och hos denne anställd att snoka i kollegers akter och ärenden som de inte har med att göra. Härutöver finns regler när det gäller advokaters kontorsorganisation och bokföring. Till detta kommer omfattande och detaljerade föreskrifter för hur advokatbyråerna ska leva upp till bestämmelserna i penningtvättslagstiftningen. En proaktiv tillsyn utövas, även om vi inte tillämpar principen om ”dawn raids”. I den utredning som Advokatsamfundet företog förra året hade de stora byråerna en föredömlig ordning på sina system och rutiner. Det var inte förvånande, men väl mycket glädjande. ”För det är väl inte så att EBM är ute på fisketur i största allmänhet för att få annan information? Innehållet i promemorian antyder dessvärre det. Det känns också mycket olustigt att EBM kallar advokater till polisförhör och kontaktar advokatbyråns klienter för att förmå dem att efterge advokaternas tystnadsplikt.” Advokatbyråer är inte investmentbanker vilket EBM synes tro. Advokaters etiska regler tillåter inte en verksamhet som den investmentbankerna bedriver. Investmentbankerna saknar advokaters oberoende. Lojalitetsplikten mot kunder har på goda grunder ifrågasatts eftersom investmentbanker av princip sitter på flera stolar samtidigt. Den bristande konfidentialiteten har också starkt ifrågasatts. Intressekonflikterna har varit uppenbara. Man har istället på konstlad väg försökt skapa artificiella och verkningslösa skydd för dessa principer. Advokatsamfundet förbjuder advokater att ge upp sitt oberoende, åsidosätta lojaliteten eller brista i sin tystnadsplikt. Därför har vi uppställt tydliga regler om skydd mot intressekonflikter. Dessa principer är tillkomna i syfte att garantera oberoendet, lojaliteten och konfidentialiteten. Därför tillåter vi inte heller så kallade ”Chinese walls” som ett sätt att bli av med intressekonflikten. Det hjälper inte med stängda dörrar eller kameror. De saknar betydelse. Det vet de stora advokatbyråerna och det borde också EBM känna till. Möjligen identifierar sig de förväntansfulla fångstmännen antagligen mer med Tors fiskafänge, som det avbildats på Altunastenen än med den Carl Larssonska idyllen. Anne Ramberg anne.ramberg@advokatsamfundet.se 5