Debattbatt Nu börjar anläggningar byggas i världe
n som använder plast avfall för att producera råvaror till industrin. Den svenska regeringen har tidigare lanserat både Klimatklivet och Industri klivet. Nu behövs ett Kretsloppskliv. Genom att bygga ett plastretur raffinaderi kan Sverige ta ledartröjan i omställningen till ett cirkulärt samhälle. Klimatsmart. Genom ett raffinaderi för returplast skulle kemiindustrin kunna minska sina Låt industrin göra syntesgas av V ilken roll ska plasten spela i ett framtida hållbart samhälle? Det är en fråga som är högst aktuell. EU kommer i november med en plaststrategi och regeringen har tillsatt en Nils Hannerz forsknings- och innovationschef Ikem – Innovationsoch kemiindustrierna i Sverige plastutredning. Plast är samlingsnamnet på en samling fantastiska material som spar resurser genom att vara flexibla, lätta, och tåliga. Oftast till ett konkurrenskraftigt pris. Men viktiga utmaningar finns. Råvaran är oftast fossil. Äldre och importerade plastprodukter kan innehålla tillsatser som inte längre bör finnas kvar i kretsloppet. På vissa håll i världen är nedskräpningen omfattande. Bilder på plast i haven har vi alla sett. I Sverige har vi kommit långt. Cirka 30 till 40 procent av plasten används till mekanisk återvinning och resten energiåtervinns till el och fjärrvärme. Det är bra. Men är det nog? I en värld där befolkningen växer snabbt ökar efterfrågan på material kraftigt. Då behövs kretsloppslösningar som gör att vi minskar behovet av ny råvara oavsett om den är biobaserad eller fossil. Liksom pappersindustrin har byggt upp stora flöden av returfiber och stålindustrin byggt anläggningar för att cirkulera stål så behöver plasten också cirkuleras bättre. För det krävs kemisk återvinning. Debattera Vill du skriva en debattartikel i Energigas? Mejla till: henrik.dahlsson @energigas.se 32 ENERGIGAS NR 4 2017 Kemisk återvinning innebär att avfallet bryts ned i sina beståndsdelar, genom förgasning eller pyrolys, och blir till ny råvara. Denna nya råvara kan sedan användas vid tillverkningen av ny plast. Tekniken finns. I Edmonton i Kanada har det byggts en anläggning på 100 000 ton per år som från hushållsavfall gör ny industriråvara i form av metanol. I Nederländerna projekteras en liknande anläggning som är dubbelt så stor. I Sverige diskuterar kemiföretagen i Stenungsund en anläggning som skulle kunna ta hand om allt plast avfall som inte mekaniskt återvinns och ur den producera syntesgas. Syntesgasen kan företagen sedan använda för att göra ny plast. Det skulle kunna bli världens första plastreturraffinaderi där plastavfall blir till ny plast och där äldre tillsatser försvinner i processen. Därtill skulle koldioxidutsläppen minska med en miljon ton, eller cirka två procent av utsläppen i Sverige, enligt Chalmers beräkningar. Dessutom skulle restströmmar av bioråvaror och textilier, både syntetiska och biobaserade, som inte kan materialåtervinnas mer kunna tas omhand och bli till ny råvara. Kort och gott så behöver världen plastreturraffinaderier. De spar koldioxid, oönskade tillsatser i plasten försvinner och plasten får ett eget kretslopp. Processen är inte en process där kvaliteten försämras i varje cykel – tvärt om blir produkten ny plast baserad på senaste teknologi och med bättre egenskaper än det avfall som återvinns. Sektorer som använder plast, som industrin, hälso- och sjukvården, handeln med flera skulle alla få tillgång till resurseffektivare material. Grundläggande teknik finns, men ett svenskt plastreturraffinaderi som kemiskt återvinner den plast som i dag energiåtervinns kräver en samsyn mellan företag, stat och kommun. Ska en sådan samsyn nås krävs både ödmjukhet till befintliga anläggningars intressen och målmedvetenhet. Chalmers har räknat på ett framtida scenario med ökad mekanisk återvinning, varvid de uppskattar att 230 000 ton plastavfall per år i Sverige blir kvar. Denna del skulle vara lämplig för kemisk återvinning. Men denna mängd räcker bara till en liten del av de 1 400 000 ton råvara som kemiföretagen i Stenungssund använder. Marknadsmässigt krävs därför acceptans kring att stora anläggningar under en övergångstid