Ryggsäcken med lappen ”Levande” är en ständig påm
innnelse om dagen på ön. Några månader efter attacken samlades alla tillhörigheter från deltagare och föreläsare på Utöya i en lagerlokal. Mycket har hänt sedan dagen på AUFlägret. Ali Esbati har skapat sig ett hem i den centrala trean i Oslo. Och blivit pappa till dottern Leila. ekar över vattnet och det är omöjligt att avgöra deras riktning. Mestadels springer han längs kärleksstigen, försöker att hålla sig i rörelse. Han går fram och tillbaka, ibland möter han ungdomar som han försöker lugna. Han frågar dem vad de heter, var de bor, vad de ska göra i jul. Överallt ligger skadade ungdomar. Några lindrigt, andra mycket allvarligt. – Det är som en scen i en David Lynch-film. Plötsligt förändras ljuset och en ung flicka stapplar fram, med ena halvan av ansiktet täckt av blod. Hon hade fått ett skott i huvudet som skrapade skallen. På fastlandssidan har sirener börjat tjuta. Ali tror att mardrömmen snart är över och beger sig ner mot stranden. Men genom vegetationen dyker det snart upp en ljushårig man med ett stort gevär. – Han ropar att vi ska ta det lugnt. Att han är från polisen, men samtidigt lyfter han sitt gevär och riktar det mot mitt håll. Jag vänder mig instinktivt om och slänger mig i vattnet. Jag hör smällarna bakom mig och från att jag trodde att allt skulle bli bra så känner jag plötsligt att det här kommer inte att gå vägen. Jag spänner mig och tänker: hur känns det att bli skjuten i ryggen? Han springer längs strandkanten. Tar något simtag, ramlar och skrapar händer och knän. Till slut hittar han ett buskage i vattenbrynet, där han lägger sig. – När jag tittar upp igen är den ljuse mannen inte där. Jag fryser inte trots att det är iskallt i vattnet, men min telefon har fått för mycket vatten i sig och går inte att starta igen. Till slut kommer polisen. Båtar börjar köra skadade i skytteltrafik. Ali häver sig upp ur vattnet och sätter sig på en sten och nu fryser han så han skakar. – Vi förs till fastlandssidan och en uppsamlingsplats. I närheten av buskaget där jag låg sköts och dog de allra sista. Vid busshållplatsen varifrån Ali några timmar tidigare tagit färjan ut till Utöya är allt ett inferno av ljud och ljus. Ungdomar skriker och gråter. Några står apatiska. Därifrån transporteras de ALI ESBATI ÅLDER: 36. FAMILJ: Sambo med Marte Michelet, norsk journalist och debattör. Dottern Leila, född i oktober 2011. BOR: I centrala Oslo. GÖR: Åren 2001–2004 var Ali ordförande i Vänsterpartiets ungdomsförbund. Numera pappaledig ekonom i Manifest senter for samfunnsanalyse. Kolumnist och bloggare. LÄSER: Drömmer om att läsa skönlitteratur, men just nu blir det mest böcker som har med jobbet att göra. Utöya. Hur ska man som närstående hjälpa till efter en katastrof? Det är jättesvårt. Människor hanterar sorg och olycka olika. Jag tror det viktigaste man kan göra är att finnas till hands. Se till att det mest basala fungerar, att man får i sig mat och får sova. Man får jobba på det andra senare. Sedan måste man givetvis ha respekt för att man vill vara ensam ibland och fundera på egen hand. För min egen del har det hjälpt att prata om händelsen. Dels för min egen förståelse men också för att lätta på tankarna ibland.” 7-12 KOLLEGA 31