Advokaten 1
Praktisk juridik i advokatbranschen som började m
ed fastighetsbolaget Allhus obestånd och fann sin väg ända in i de stora bankernas finrum, och som utvecklades till ett fullfjädrat elände under första halvan av 1990-talet), som insikterna om marknadens påverkan på advokatverksamheten började göra sig lite mera starkt gällande. En mycket tydlig och ganska plötslig omställning i efterfrågan på de affärsjuridiska tjänsterna ledde, som jag ser det, till ett behov av förändring i branschen. Under alla omständigheter började vi i de dåvarande delägarkretsarna på de stora affärsjuridiska advokatbyråerna i större utsträckning än tidigare och med större fokus på den egna verksamheten att tala om strategi och affärsutveckling. Kanske, således, var det ökade intresset för ämnet en konsekvens av att en i stora stycken förändrad marknad, där efterfrågan på transaktions- och kapitalmarknadsjuridik krympte medan efterfrågan på obestånds- och exekutionsjuridik expanderade, krävde anpassningar i advokatbyråvärlden. Fram till dess hade exempelvis ett begrepp som specialisering för de flesta inte haft någon annan bevekelsegrund än att vissa rättsområden som affärsjuridikbyråerna ägnade sig åt var så udda att de kloka advokaterna (men långtifrån alla) avstod från att ge råd inom dessa om de inte var ”specialiserade” på området. Skatterätt, arbetsrätt, hyresrätt och så småningom konkurrens- och EGrätt, som det hette på den tiden, var sådana rättsområden. De präglas av Advokaten Nr 8 • 2017 att vara svårtillgängliga och stadda i ständig utveckling (skatterätten är kanske det bästa exemplet på det), innehålla säregna och i jämförelse med den allmänna civilrättens systematik atypiska regler (eller hokuspokus-regler som jag brukar kalla dem – arbetsrätten ligger närmast till hands som exempel men även hyresrätten sticker ut här) och, som lök på laxen, risken för att lämna ett felaktigt råd är nära förknippad med att klienten lider en ekonomisk skada för vilken rådgivaren är skadeståndsskyldig. Skadestatistiken från de ansvarsförsäkringar som Advokatsamfundet hanterar visar att det enskilda rättsområde som genererar de största skadekostnaderna för försäkringsbolaget är skatterätten. Intresset för affärsutveckling var ändå i sin linda i början och mitten på 1990-talet. Många i den affärsjuridiska branschen känner säkert igen sig när jag påstår att en inte ovanlig tablå på ett delägarmöte under den perioden i en diskussion om strategi och affärsutveckling utgjordes av ett bland de flesta, och framför allt bland de tongivande, delägarna samstämmigt och vältaligt vittnesmål om den egna förträffligheten och förutseende insikten i strategiska frågor. Det var delägarnas, inklusive talarens, på väl underbyggda strategiska grundvalar baserade kloka beslut i ett tidigare skede, menade man, som lett fram till verksamhetens inriktning och kvalitativa nivå, vilket i sin tur resulterat i att byrån var marknadsledande och, möjligen tillsammans med några få andra byråer, spelade i en division för sig. Någon av delägarna hade läst den senaste boken skriven av en amerikansk managementguru och svängde sig med nymodiga begrepp som ”brains” och ”muscles” och en del annat. Ställd i ljuset av att byråns ofta disparata och föga sammanhållna verksamhet i själva verket utvecklats i mycket stor utsträckning okontrollerat och som en konsekvens av ett antal av varandra oberoende slumpartade händelser, framstår tablån som tämligen patetisk. Många av de större affärsjuridiska byråerna var under 1990-talet så organiserade att den interna konkurrensen mellan delägarna på byrån och mellan byråns avdelningar hade långt större betydelse än konkurrensen med andra byråer. Den förhärskande, om än inte enda förekommande, ekonomiska strukturen bland de affärsjuridiska byråerna byggde på individualismen som princip. Något förenklat och möjligen överdrivet generaliserat, men med ett ganska stort mått av sanning i sig, kan man säga att den interna ekonomiska strukturen i branschen präglades av ett ganska renodlat ”eat what you kill”-system. Med det menas att varje delägare på byrån var sin egen resultatenhet. Varje delägares ekonomiska vinning av verksamheten baserades huvudsakligen på vad den enskilda delägaren genererade som intäkt på byrån genom eget klientarbete. Det fanns redan vid den aktuella tiden undantag från den här principen, men undantagen var få. I den gamla världen, på 1980talet som jag har erfarenhet av och säkert tidigare än så, på Hedenhös tid säger några, var det en föga utbredd insikt bland advokater att advokaterna bedrev affärsverksamhet. » 39