Advokaten 1
Debatt ”Rambergs krönika för Advokaten Allan Stut
zinsky har skrivit ett debattinlägg med anledning av generalsekreterarens ledare i Advokaten nr 7. G enom Anne Rambergs ihärdiga och kraftigt propagandistiska agitation har hon gjort tidskriften Advokaten till plattform för politisk argumentation i frågor som inte är direkt knutna till advokatverksamhet och som är kontroversiella också bland advokater. De frågor som berörs i ledarkrönikan i Advokaten nr 7/2017 är framförallt flyktinginvandring och tiggeri. Dessa frågor är känsliga och svåra och man gör i båda fallen bäst i att närma sig dem med eftertänksamhet, ödmjukhet och ett öppet sinne. Det gör inte Ramberg. Ledarkrönikan präglas istället av målande beskrivningar av vilka monster som Rambergs meningsmotståndare är. Krönikan bär rubriken ”Avhumaniseringens landvinningar”. Ramberg vill ha en närmast fri invandring. Det är en ytterlighetsståndpunkt som saknar demokratiskt stöd, vilket Ramberg är medveten om. Det är ingen djärv gissning att anta att de flesta i Sverige är humanistiskt sinnade och vill ta emot skyddsbehövande, men inom ramen för en reglerad och ordnad invandring. De flesta vill nog inte heller att invandringen ska vara obegränsad, vilket kan kräva konventionsändringar. De folkvandringar som förekommit har inte förutsetts. Under trycket av en omfattande och okontrollerad invandring som hotade centrala samhällsfunktioner, tvingades Sverige till slut att tillgripa 48 nödåtgärder av ett slag som knappast ens Sverigedemokraterna dessförinnan hade begärt. Mot detta är Ramberg kritisk. Om reglerna från början hade varit i samklang med övriga EU skulle invandringen emellertid ha blivit mer spridd mellan länderna, påfrestningarna hanterbara och asylrätten bättre folkligt förankrad. Av detta finns det säkert lärdomar att dra. Invandring medför i allmänhet många positiva effekter och Rambergs beskrivning av dessa är riktiga. Ändå utgör beskrivningen en skönmålning eftersom den helt saknar plats för problem. Den ljusa bilden får inte fläckas med nyanser. Ramberg är förhoppningsvis ensam om att anse att företeelser som radikalisering, våldsbejakande extremism, heliga krig, kvinnoförtryck och hederskultur utgör berikande kulturella tillskott till det svenska samhället. Människor bär alltid med sig konflikter, beteendemönster, föreställningar och fördomar. När kulturkrockarna blir stora uppkommer också problem. Dessa kan säkert hanteras, men det kräver att man öppet erkänner problemen och adresserar dem. Det är oviljan att erkänna och diskutera problemen som gjort att många människor idag vänder ryggen mot etablissemanget. Just när allt fler börjat öppna båda ögonen och öppet vågar resonera kring både möjligheter och problem gör Ramberg sitt bästa för att föra diskussionen tillbaka till den enögda utgångpunkten. Om man låtsats som att problemen inte finns, kommer de heller aldrig att hanteras. Istället kan de komma att explodera i ansiktet på oss. Det är faktiskt viktigare att beskriva och diskutera det som är dåligt än det som är bra. Det som är bra utgör inga problem som behöver adresseras. Tanken att asyl ska sökas från särskilt anordnade platser utanför EU har väckt särskild ilska hos Ramberg. Förslaget har emellertid påtagliga fördelar. Det ger EU möjlighet att nå en situation där den asylsökande inte kan välja land och länderna inte kan välja sökande. Invandringen kan då också styras så att integration underlättas, bl.a. kan man motverka både att interna konflikter följer med till mottagarländerna och att könsmässiga obalanser uppkommer. Det blir också lättare att upprätthålla enhetliga bedömningar och att fördela stora flyktingströmmar mellan alla EU-länder. Inte heller frågan om tiggeri är så enkel som Ramberg tror. Det är ingen djärv gissning att anta att de flesta i Sverige vill hjälpa utsatta rumänska romer, men man vill inte ha tiggare på gator, torg eller utanför affärer. Inte heller vill man ha tillfälliga boplatser eller människor som sover i portgångarna. Knappast ens Ramberg föreställer sig nog att det går att tigga sig bort från fattigdom och diskriminering. Advokaten Nr 8 • 2017