Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren Om #metoo och familjen
Flinta den sista tiden har präglats av en unik rörelse där kvinnor under hashtaggen #metoo berättat om trakasserier och övergrepp. Deras erfarenheter berör. Det finns en stark kraft i dessa berättelser. De avslöjar, vad som förefaller vara, en utbredd machokultur och en människosyn som måste anses som fullständigt oacceptabel i ett modernt samhälle, inte minst i ett land som brukar utge sig för att vara ett av världens mest jämställda. Umgängesformerna på vissa medieföretag förefaller ligga på grottmänniskans nivå. Att komma till rätta med dessa förhållanden, som säkert inte är begränsade till medievärlden, kräver en förändrad kultur och ett tydligt ledarskap. Skildringarna av kvinnors förnedrande upplevelser utgör ett viktigt incitament att nu ta krafttag för att komma till rätta med förtryck, maktmissbruk och andra oacceptabla beteenden. Dessa vittnesmål underlättar för andra kvinnor att våga berätta och de försvårar upprätthållandet av en tystnadskultur inom företag och organisationer. #metoo kan bidra till att trakasserier av kvinnor – och även män för den delen – prioriteras som en angelägen jämställdhetsfråga. Detta är den positiva sidan av den nu pågående kraftsamlingen bland världens kvinnor. Men, det finns samtidigt skäl att mana till besinning. tonläget i sociala medier och i den efterföljande mediedebatten har i flera hänseenden inte sällan saknat ens lågt ställda krav på sans och balans. Exemplen är flera. Hit hör förslaget från en grupp kvinnor att inrätta en sanningskommission med hänvisning till erfarenheter från apartheidtidens Sydafrika och inbördeskriget i Rwanda. Ett annat exempel är beslutet att inleda olika utredningar om vad som utspelat sig i det mycket förflutna. Bland annat gäller detta när en landslagsspelare i fotboll, för över tio år sedan, påstås ha skickat en bild på en honom tillhörande kroppsdel till en kvinnlig mottagare, som inte 6 efterfrågat denna kunskap. Det synes mig, trots det tölpaktiga beteendet, mycket överdrivet. Den energin kunde bättre användas i framåtsyftande arbete. utan att ifrågasätta riktigheten av anklagelserna och utan att skuldbelägga offren finns skäl att i några fall ställa sig frågande till den mycket långfristiga passivitet som i övrigt resursstarka kvinnor enligt egna utsagor uppvisat. Jag är heller inte övertygad om det ändamålsenliga i att kvinnliga statsråd, med uppgift att styra landet, med onödig utförlighet redovisar sina sexuella erfarenheter. När män sitter i tv-soffor och ber om ursäkt för att de varit för ivriga i familjens sängkammare riskerar den allvarliga frågan därtill att få ett löjets skimmer över sig. Mycket finns i stället att göra för att ingjuta mod hos unga kvinnor att reagera och i förekommande fall anmäla övergrepp. I de fall det inte är fråga om åtalbara gärningar bör reaktionerna främst inriktas på att framåtsyftande åstadkomma bättre umgängesformer. Den allmänna moralpanik och lynchstämning som i flera fall följt på #metoo-initiativet har en del rätt obehagliga drag. utpekanden och namnpubliceringar av personer, som för många år sedan uppges ha gjort sig skyldiga till allt från våldtäkt, till att ha visat prov på allmänt dåligt omdöme, är enligt min mening inte godtagbart utom möjligen i alldeles speciella fall. Den omständigheten att medielandskapet förändrats väsentligt utgör inte skäl att negligera den goda pressetiska regeln att inte publicera obekräftade och djupt kränkande uppgifter såvida det inte finns ett uppenbart allmänintresse. Detta gäller i synnerhet när någon utpekas som grov brottsling och saknar möjlighet att bli rentvådd i en rättegång eftersom det eventuella brottet är preskriberat och såldes inte kan bli föremål för Advokaten Nr 8 • 2017